Värre (avlopp)

Igårkväll körde vi en tvättmaskin. Vattnet började rinna över golvbrunnen i tvättstugan långt innan tvätten var klar. Jag stängde utloppet för hon som avloppsvattnet passerar, för att fördröja.

Efter att jag lagt mig tog yngste sonen en dusch. Sedan kpm han och sa: ”Mamma, det låter som det droppar i källaren igen.”

Idag på morgonen konstaterade jag att ja, det gör det. Det droppar – eller rinner – från rensventilen på avloppsröret genom källaren. Golvbrunnen i tvättstugan är fortfarande full. Och det rinner inte undan som det ska i köket heller.

Banken är tveksam till att ge lånen som behövs för att fixa avloppet. De tycker min lön är för liten i förhållande till att jag har en minderårig son att försörja.

Och jag vet liksom inte riktigt vad jag ska göra längre. Jag känner mig inkompetent, korkad, som att jag tagit mig vatten över huvudet genom att fortsätta finnas.

(Allt detta samtidigt som jag försöker vara förälder åt sagda barn, som har det oerhört tufft.)

Living the dream: mardrömsversionen.

Människor som inte tänker klart

Efter avloppshaveriet har försäkringsbolaget tagit på sig att hantera skadorna i källaren (men inga av kostnaderna i övrigt). Det innebär 1. pengar till att till viss del ersätta inredning samt 2. sanering av golvet. För saneringen fick vi välja på att få pengar till saneringsvätska eller att ett saneringsföretag gjorde jobbet men vi får betala självrisk på den kostnaden.

Jag valde saneringsfirma.

Idag har saneringsfirman varit där.

Jag förklarade att de kunde bära ut luftavfuktaren och den gamla trähyllan, eftersom de ändå ska slängas. Det gjorde de. Jag frågade om jag behövdes, men de sa att de skulle ropa om de undrade något mer.

Sedan satte de igång att sanera, med vatten, kemikalier och en jättestor dammsugare.

En stund senare, när jag just för stunden var på ovanvåningen ringde de, satt att de var klara och satt i bilen och skulle köra. De sa att de ropat och jag inte hört.

Jag gick ner och kollade i källaren och konstaterade att de lagt upp övriga saker från golvet – en rostfri hink, en handduk som blivit indränkt med bajsvattnet, ett par plankor och ett par lecablock – på avsatsen längst bak i källaren. En avsats som också används för matförvaring. Handduken hängde ner på väggen.

Handduken har alltså varit indränkt i bajsvatten i en och en halv vecka. Lecablocken har stått ner i bajsvattnet. Den rostfria hinken har hanterats till att förflytta bajsgegga.

Detta ställde/ la de upp på en hylla som ska användas till matförvaring. När deras jobb är att sanera. Och sedan åkte de.

Jag ringde upp dem igen, fastän de åkt.

”Ja, men de sakerna kan ni bara slänga. De har börjat mögla.”

Jag fick förklara typ fem gånger varför det var problematiskt att de lagt upp saker fulldränkta med det de skulle sanera från på ett ställe som tidigare inte ens behövt saneras, och därmed flyttat problemet till ett nytt ställe och lämnat mig med nya saker som behövde städas.

”Jaha? Vill du vi ska komma tillbaka och fixa det?”

Ja, det vill jag.

En liten stund senare var de tillbaka. Deras frågor handlade bara om ifall vi pratat med försäkringsbolaget om vad som skulle göras med sakerna ifråga. Men bortsett från den rostfria hinken – som ju kostar en slant men å andra sidan går att göra ren – så är ju prylarna utan ekonomiskt värde. Värdet ligger i att kunna använda matkällaren utan att tänka att det man ska äta är täckt av bajs, att inte vara rädd att få bajs på fingrarna när man hämtar upp matvaror, att inte den rena betongytan därnere ska innehålla sporer av smittämnen, och så vidare.

Fast det sa jag inte.

De bar upp och ut sakerna ifråga. Jag påpekade att de måste torka av ytan också. Det tror jag de gjorde. (Fast jag vet inte om de torkat av på väggen där handduken hängde ner.)

När det frågas i olika sammanhang om man litar på folk så tänker jag bland annat på just sådana här saker.

Alltså, det var snälla och trevliga killar, de hade absolut inget ”ont uppsåt”. Men kan jag lita på dem? Med en saneringsfirma behöver jag kunna lita på att de har kompetens. Och i det här fallet så handlar kompetens även om att kunna tänka några steg längre. Till exempel att inte lägga det man ska sanera från på nya ställen och kontaminera vidare. Det ska ju inte jag som försäkringstagare behöva hålla koll på. Jag ska inte behöva vara arbetsledare. Jag ska inte behöva övervaka på den nivån.


Tillägg fem minuter senare:

Nähä, hinken hade de inte burit ut, den hade de bara ställt på golvet därnere.

Grundantagandet att det är mitt fel och olika nivåer på kostnader

När nånting skiter sig så utgår jag från att jag gjort fel eller att jag borde gjort något annorlunda.

När avloppet i badrummet slutade fungera så antog jag att det var mitt fel. Att det var mitt och äldste sonens hår som gjort att det var stopp. Att jag rensar avloppsbrunnen för dåligt och för sällan. Att mina b**sk****r är för stora och satt igen rören. Vi funderade också kring om vi inte är för duktiga på att separera bort olja från stekjärn innan diskning och liknande.

Och visst hade det runnit undan dåligt i avloppet under badkaret ibland tidigare också. Jag borde förstås ha hyrt in avloppsspolning tidigare. Och använt olika sorters avloppsrens med regelbundenhet.

Sen visade det sig att felet inte alls låg i något sådant. Inga sådana saker får ett avloppsrör utanför huset att sätta sig. Det handlar förmodligen om markförhållanden. Eller möjligen ett dåligt jobb av den som fixade rördragningen för knappt 21 år sedan.

Och uppenbarligen är trekammarbrunnen också helt körd, med mellanväggar som släppt. Och det i sin tur beror (kanske) på att infiltrationen är igensatt. Den ska rimligen inte ge upp efter knappt 21 år. Och ja, där kommer ju också tankarna: jag borde ha tittat till avloppet oftare, kanske? Det hör ju till sånt man inte tänker på. Det som funkar det funkar, det tänker man inte på särskilt ofta. Slamtömningen har skötts årligen (även om den blev försenad ifjol, för att slamtömmaren tyckte det var för mycket gräs runt trekammarbrunnslocket – men å andra sidan är vi bara tre personer i hushållet, så det borde verkligen inte varit någon kris).

Trekammarbrunnen är för övrigt full igen. Trots den extra tömningen för en vecka sedan. Det konstaterade jag när jag gick runt och visade försäkringsbolagets inspektör igår.

Försäkringsbolaget kommer att stå för sanering efter bajshavet i källaren och ersätta de prylar därnere som blev bajsiga. De kommer däremot inte att betala ett öre för det dryga dagsverke och den utrustning som avloppskillen lade respektive hyrde in för att åtgärda det akuta och felsöka.

Så kontentan är att det inte längre är stopp i badrummet, men att vi behöver fixa ny avloppsanläggning så snart det nånsin går.

För elva dagar sedan hade jag ångest över att ringa avloppsjour, vilket skulle kosta flera tusen kronor. Nu vet jag att jag istället måste fixa ett nytt avlopp för flera hundra tusen kronor.

Med tanke på hur mycket annat jag har att hantera i tillvaron så tycker jag att jag hanterat ångesten rätt bra ändå?

Sättning [avlopp]

Inga rötter var inblandade.

Problemet är istället att avloppsröret från badrummet, sträckan från huset och till att det går ihop med köksavloppet, har satt sig. Så lutningen blir fel, och avloppet rinner inte vidare som det ska. Det som såg ut som jord igår var nog snarast avloppsrester som stått stilla väldigt länge i svackan. Det fanns kalkavlagringskakor i svackan också.

Detta behöver åtgärdas med minigrävare och byte av rör.

Så länge är det okej att vi använder avloppet, men vi ska begränsa mängden toapapper samt gärna spola ordentligt.

Och ja, samtidigt har vi då problemet med att trekammarbrunnens väggar delvis gett med sig.

Avlopp, fortsättning

Igår (måndag) morse ringde jag avloppsjouraren som var här förra måndagen och sa att den utlovade garantin behövde utnyttjas. Han kunde komma redan igår eftermiddag. Först var det sagt att han skulle komma vid tretiden, men sen kunde han tidigare och kom kvart över ett. Vilket var tur.

Under lunchen hade jag och äldste sonen hunnit bära upp all mat och dryck samt reservvattendunkar ur källaren och flytta in dem i studion. Det var väldigt bra.

Avloppskillen följde med ner i matkällaren. Skruvade försiktigt på ventilen där det läckte (det var visst någon sorts rensventil?) och lät avloppsvätskan rinna ut först i en bunke, sedan i två på varandra följande hinkar jag hämtade. Men alltmer hamnade på golvet. Så snart var både golv och hinkar fyllda med en blandning av upplöst bajs, upplöst toapapper och allmänt avloppsvatten.

Sen körde han med sin avloppsrenspryl genom hela röret, fast den kom aldrig hela vägen ut till trekammarbrunnen. Och sen satte han på buntband längst fram på den så den skulle rensa effektivare, men den kom ändå inte genom hela röret. Och sen tror jag han satte typ knivblad från mattkniv längst fram, men kom inte igenom.

Den första timmen sprang som lite hantlangare, sedan fortsatte han huvudsakligen själv medan jag satt och jobbade men ryckte in vid behov.

Två gånger under eftermiddagen körde han iväg och hämtade mer utrustning, först en halvmil bort, sedan snarast fem mil bort.

Kontentan av det hela var att även när det slutligen var öppet igenom röret, så rann det jord när han spolade. Det vill säga problemet är i någon form i röret mellan huset och trekammarbrunnen. Något har gått sönder. Exakt vad/hur är ännu oklart. Bästa teorin är en rot från närmsta buxbomshäck – men det verkar samtidigt bisarrt.

Innan han åkte igår vid 18-tiden hade han tömt ett antal hinkar rent vatten i källaren och sugit upp med industridammsugare för att minska äcklet på golvet i matkällaren. Men det känns ju ändå tveksamt trevligt i en matkällare. Trähyllorna därnere är jag tveksam till att använda igen. Luftavfuktaren är också nedstänkt.

Nu på morgonen har han varit och hämtat avloppsrörskamera och någon radarpryl för att hitta var problemet är mer exakt, så att han ska kunna gräva på rätt ställe.

Fortsättning följer.

Och jag? Jag försöker hantera att det trampas med skor som gått i bajsvälling i matkällaren genom köket. Och har samtidigt en ungdom som mår dåligt av helt andra skäl och inte kommer iväg till skolan. Överbelastning deluxe för min del. Försöker jobba mellan varven …

Fortsatta avloppsproblem

Slamtömmarna var här och gjorde en extra slamtömning i torsdags. Så nu är trekammarbrunnen inte full längre. Däremot la slamtömmaren en lapp i brevlådan (jag var inte hemma) och förklarade att skiljeväggarna i trekammarbrunnen håller på att ge med sig. Sannolikt är det väl något som borde åtgärdas; frågan är bara hur.

Men även om trekammarbrunnen nu är tömd så kvarstår avloppsstoppet i badrummet. Det räcker med några minuters duschande så börjar vattnet att stiga ur golvbrunnen.

Vi har testat att ha duschen igång och samtidigt kolla hur det rinner i trekammarbrunnen. Det rinner nästan lika sakta där när man har vattnet duschen igång som när man inte har det. Helt klart stopp.

Och senare idag upptäckte vi att det står och droppar från någon sorts ventil (fel ord) i avloppsrören från badrummet nere i matkällaren, alltså innan rören nått ut.

Jag är trött på det här trasslet!

Ljuset som återvänder – lika förvånande varje år

”Äntligen är det ljust på morgonen när man vaknar!”

”Så skönt att komma hem från jobbet innan det blivit mörkt!”

Här i Sverige skiftar mängden dagsljus över året. På vintern är det mörkt ganska stor del av dygnet. På sommaren ljust i motsvarande mängd. Det följer en cykel som varit densamma sedan oerhört långt tillbaka. Om vi bortser från mixtrandet med sommartid så har det varit likadant för oss alla genom alla tider.

Läs mer: Ljuset som återvänder – lika märkligt förvånande varje år

För tidigt men också ljuvligt

8 mars. Soligt och 15 grader varmt. Verkligen riktig vår. Känns snarast som en bit in i april.

Skrämmande. Och förstås samtidigt alldeles ljuvligt.

Vetskapen om det skrämmande får ligga i sitt hörn. Jag *vet*. Men jag behöver också alla glädjeämnen. Att glädjas åt en ljuvlig vårdag är överlevnad.

Nackdelar med att slå ihop myndigheter

Från politiken (och andra håll) vill man återkommande minska antalet myndigheter, utifrån någon grundläggande idé om att det är dåligt med många myndigheter.

Ett sätt man gör eller vill göra detta är genom att slå ihop flera mindre myndigheter till en större. Man tänker att det ska vara rationellt, billigare och effektivare. Och det stämmer säkert ibland. Men det finns också en mängd problem med den lösningen.

Större myndighet = fler nivåer, mer tid som försvinner

På en liten myndighet har du en ganska liten administration. Få chefer. Få nivåer.

På en större myndighet blir det fler chefsnivåer. Du behöver dela in de som arbetar på myndigheten i fler typer av konstellationer. Flera avdelningar, som var och en behöver delas in i flera enheter – eller vad man väljer att kalla det. Eventuellt behöver även enheterna delas in i grupper eller team. På alla nivåerna behövs återkommande möten för att man ska veta vad de andra gör, känna till vilka de andra är, etc. På samma sätt behövs möten mellan olika nivåer av chefer, ledningsgrupp, med mera.

Sammantaget försvinner helt enkelt väldigt mycket mer tid till möten – alltså möten av det slag som inte är konkret arbete utan som mest handlar om att alla ska hålla sig à jour med vad de andra gör och att man inte gör saker som är på kollisionskurs med vad andra på myndigheten gör.

Fler områden = mer målkonflikter

En myndighet förväntas ha ett samlat budskap eller inte tycka saker som säger emot varandra.

När en myndighet ska hantera flera olika områden, så innebär det att myndigheten internt behöver hantera de eventuella målkonflikter som uppstår mellan områdena, så att man kan ha ett samlat budskap utåt. Om de ihopslagna myndigheterna representerar uppdrag som delvis går emot varandra, så kommer någon av dem att inte kunna utföra sitt uppdrag till fullo, eller i alla fall behöva ”dämpa” sitt budskap. Vem som vinner denna striden beror på var den stora myndighetens prioriteringar ligger, det vill säga ledningens åsikter. Det kan dessutom variera över tid (alltså, när det kommer en ny ledning), och därmed kan det gå åt mycket tid och energi till att skifta fram och tillbaka.

Och ja, det går förstås åt en massa tid till att landa i gemensamma budskap, gemensam hållning, etc.

Målkonflikter som borde ha hanterats på högre nivå

En del av de målkonflikter som hamnar att hanteras ute på myndigheter med motstående ämnesområden borde förstås ha hanterats nationellt. Men eftersom de sköts exempelvis olika departement så är det först på den lägre nivån, långt från rikspolitiken, som detta i praktiken behöver hanteras. Ibland med effekter som den nationella politiken kanske inte ens uppfattar.

Fler områden = knepigt med budget och tjänstetillsättning m.m.

På en stor myndighet kommer olika delar av verksamheten att få pengar från olika politikområden. Och en del pengar kommer som ramfinansiering, annat som sakmedel, kopplat till en specifik insats, ett specifikt uppdrag, etc.

Men en myndighet är en myndighet. När det kommer mer pengar till en del av verksamheten och mindre till en annan blir det komplicerat. Till exempel kan det innebära att det inte går att nyanställa till det område man fått nya pengar till – för att det är anställningsstopp eftersom man har ont om pengar inom andra områden på myndigheten. Pusslandet med budget och tjänster kan innebära att det i praktiken arbetas mer med saker det egentligen inte finns så mycket pengar till längre än med saker som det kommit nya pengar till. Ur arbetstagarhänseende är det förstås bra att folk inte blir avskedade. Ur sakprioriteringshänseende är det något som hade sett helt annorlunda ut om man inte klumpat ihop till större myndigheter.

Sammantaget

Det här är en kort redogörelse för de aspekter jag kom ihåg just nu :) – jag tror egentligen det finns fler som skvalpar i mitt bakhuvud, så jag kanske får fylla på senare.

Men kontentan av ovanstående är att en liten myndighet nog ofta har större möjlighet att vara skarp och effektiv inom sitt specifika område – istället för att behöva lägga massor med tid och energi på att slipa bort det som kan störa någon annan i en större myndighet.

Bajs (triggervarning)

I måndags blev det stopp i avloppet i badrummet. Vattnet från badkaret rann ut på golvet och det ”kluckade” i vasken. När jag senare, efter arbetstid, rensat golvbrunnen under badkaret (där var inte mycket) och vattenlåset under vasken (bara slemmigt), så var det stopp i toan också.

Och när jag försökte få loss det stoppet med sån där gummigrej så rann det istället upp ur golvbrunnen under badkaret och blötte ner hela golvet.

Så då ringde jag avloppsjour, som kom några timmar senare. Han skruvade loss toaletten, körde ner ån sorts avloppsrensgrej i rören, men konstaterade att där var inte mycket stopp. Så gick han ut och kollade trekammarbrunnen och konstaterade att den var full.

Men vi hade slamtömning senast i slutet av oktober! Normalt kommer de i maj, men i maj tömde de inte, för de tyckte det var för mycket gräs runt locket. Så det blev i oktober istället. Och ändå är den full. Trots att den alltså normalt sett töms en gång om året.

Så i nuläget försöker vi spola så lite som möjligt och så där. Och nu har jag ringt till slamtömningsbolaget och sagt att det kan ju inte ha varit tömt ordentligt i oktober om det redan är fullt igen. Så hon i växeln skulle ringa vidare till de som slamtömmer i våra trakter.

Fast jag var ju ute och pratade med han som slamtömde i oktober. Slarvade han när jag var bredvid? Det verkar ju bisarrt. Eller gjordes det dåligt för att jag var där? Eller gjordes det inte dåligt, utan vi faktiskt lyckats fylla trekammarbrunnen på fyra månader?

Jag fattar inte hur det skulle gått till. Vi är tre personer i hushållet.