Efter avloppshaveriet har försäkringsbolaget tagit på sig att hantera skadorna i källaren (men inga av kostnaderna i övrigt). Det innebär 1. pengar till att till viss del ersätta inredning samt 2. sanering av golvet. För saneringen fick vi välja på att få pengar till saneringsvätska eller att ett saneringsföretag gjorde jobbet men vi får betala självrisk på den kostnaden.
Jag valde saneringsfirma.
Idag har saneringsfirman varit där.
Jag förklarade att de kunde bära ut luftavfuktaren och den gamla trähyllan, eftersom de ändå ska slängas. Det gjorde de. Jag frågade om jag behövdes, men de sa att de skulle ropa om de undrade något mer.
Sedan satte de igång att sanera, med vatten, kemikalier och en jättestor dammsugare.
En stund senare, när jag just för stunden var på ovanvåningen ringde de, satt att de var klara och satt i bilen och skulle köra. De sa att de ropat och jag inte hört.
Jag gick ner och kollade i källaren och konstaterade att de lagt upp övriga saker från golvet – en rostfri hink, en handduk som blivit indränkt med bajsvattnet, ett par plankor och ett par lecablock – på avsatsen längst bak i källaren. En avsats som också används för matförvaring. Handduken hängde ner på väggen.
Handduken har alltså varit indränkt i bajsvatten i en och en halv vecka. Lecablocken har stått ner i bajsvattnet. Den rostfria hinken har hanterats till att förflytta bajsgegga.
Detta ställde/ la de upp på en hylla som ska användas till matförvaring. När deras jobb är att sanera. Och sedan åkte de.
Jag ringde upp dem igen, fastän de åkt.
”Ja, men de sakerna kan ni bara slänga. De har börjat mögla.”
Jag fick förklara typ fem gånger varför det var problematiskt att de lagt upp saker fulldränkta med det de skulle sanera från på ett ställe som tidigare inte ens behövt saneras, och därmed flyttat problemet till ett nytt ställe och lämnat mig med nya saker som behövde städas.
”Jaha? Vill du vi ska komma tillbaka och fixa det?”
Ja, det vill jag.
En liten stund senare var de tillbaka. Deras frågor handlade bara om ifall vi pratat med försäkringsbolaget om vad som skulle göras med sakerna ifråga. Men bortsett från den rostfria hinken – som ju kostar en slant men å andra sidan går att göra ren – så är ju prylarna utan ekonomiskt värde. Värdet ligger i att kunna använda matkällaren utan att tänka att det man ska äta är täckt av bajs, att inte vara rädd att få bajs på fingrarna när man hämtar upp matvaror, att inte den rena betongytan därnere ska innehålla sporer av smittämnen, och så vidare.
Fast det sa jag inte.
De bar upp och ut sakerna ifråga. Jag påpekade att de måste torka av ytan också. Det tror jag de gjorde. (Fast jag vet inte om de torkat av på väggen där handduken hängde ner.)
När det frågas i olika sammanhang om man litar på folk så tänker jag bland annat på just sådana här saker.
Alltså, det var snälla och trevliga killar, de hade absolut inget ”ont uppsåt”. Men kan jag lita på dem? Med en saneringsfirma behöver jag kunna lita på att de har kompetens. Och i det här fallet så handlar kompetens även om att kunna tänka några steg längre. Till exempel att inte lägga det man ska sanera från på nya ställen och kontaminera vidare. Det ska ju inte jag som försäkringstagare behöva hålla koll på. Jag ska inte behöva vara arbetsledare. Jag ska inte behöva övervaka på den nivån.
Tillägg fem minuter senare:
Nähä, hinken hade de inte burit ut, den hade de bara ställt på golvet därnere.
