(Det här är samma text som finns med i ett längre inlägg om hela graviditeten med mera.)
Resten av graviditeten framskred ganska normalt. Illamåendet försvann, med undantag för enstaka tillfällen. Jag drabbades då och då av obehagliga blodtrycksfall – kallsvettning, yrsel och en känsla av att jag skulle svimma. Och jag drogs under hela graviditeten med en fruktansvärd trötthet, som gjorde att jag inte hade något liv. Jag jobbade, kom hem, åt och sov. Träffade knappt en människa, förutom på jobbet, eftersom jag aldrig ens orkade planera något. Och gjorde nog inte världens bästa ifrån mig på jobbet heller, eftersom jag på grund av tröttheten hade svårt att fokusera ordentligt. Men sammantaget hade jag nog en ganska OK graviditet, utan alltför mycket krämpor.
Barnet var enligt UL beräknat att födas den 3 januari. Det stämde för övrigt bra med min egen uppfattning om när h*n blivit till. (Eller snarast DE blivit till – för de var ju två från början…) Men å andra sidan så är ju BF-datumet plus/minus två veckor, så jag räknade med att vara beredd från den 20 december, ungefär.
Eftersom jag skulle bli arbetslös vid nyår – min projektanställning tog slut då – så plockade jag ut resterande semesterdagar och gick hem efter en sista arbetsdag den 8 december. Ledigheten använde jag till att försöka komma ikapp med städning, tvätt och allmänt annat fixande som vi inte hunnit med på grund av att jag varit så trött under graviditeten. I vanlig ordning struntade jag däremot i att ta mig tid att ta det lugnt, fastän jag nog hade behövt det…
Jag hade inte läst på så mycket om det här med förlossning. I vanliga fall när jag ska göra något så läser jag för att veta hur man ska gå tillväga – böcker är ofta min kunskapskälla. Men när det gällde förlossningen lät jag avsiktligt bli. Jag betraktade förlossning som något naturligt, något kroppen ska klara av mer eller mindre på egen hand – kvinnor har ju klarat det i alla tider, utan några böcker. Och jag var rädd att bli hämmad av att ha läst för mycket, rädd att liksom låsa mig i hur det borde vara eller vad jag skulle förvänta mig eller så. Så jag lät bli att läsa på. Och vi ägnade mer än två tillfällen på föräldragruppen åt att prata förlossning – förutom den gången vi besökte förlossningen/BB – så jag hade ju ändå fått veta rätt mycket. Förlossningen var jag inte nervös för. Som sagt var, kvinnor har gjort det i alla tider – och på något vis skulle man ta sig igenom helt enkelt. Jag var mycket mer nervös för det som skulle komma efter: att bli mamma. Jag visste inte ens hur man bytte blöja
Jag skrev i alla fall en ordentlig förlossningsplan/födelsebrev, där jag redogjorde för mina önskemål under förlossningen m.m. När det gällde smärtlindring var min inställning att jag gärna ville klara mig utan om det gick men att jag vid behov var öppen för det mesta. Texten låg klar redan i v 37 eller nåt sånt, och sedan tittade jag inte mer på den. Jag hade tänkt läsa igenom den på nytt när det drog ihop sig – jag antog att jag åtminstone skulle få någon känsla för när det började bli dags. Tji fick jag
Vi firade julen hemma hos oss för första gången, för vi har långt till släkten och ville inte befinna oss på ”fel” ställe om det skulle dra igång. Men julen kom och gick utan att jag ens hade haft en enda förvärk.
På tisdagen den 30 december blev jag förkyld. Abbans också! Förkylning när det var dags att föda när som helst! Hur skulle jag orka med en förlossning om jag var förkyld? Nå, jag försökte se till att vila, vila och åter vila – dels för att repa mig från förkylningen, dels för att samla så mycket kraft som möjligt inför det stundande.
Nyår firade vi hemma, med ett par kompisar, och det blev ingen särskilt sen kväll.
Förkylningen började lätta lite smått på fredagen, men jag var långtifrån frisk. Var hos BM (inte min vanliga – hon hade semester), och hon lugnade mig med att förlossningen förmodligen inte skulle sätta igång förrän jag var frisk igen.
Så kom lördagen den 3 januari 2004. BF. Fortfarande inte en enda förvärk. Förkylningen är fortfarande inte helt borta, men det börjar i alla fall kännas ganska okej. Vad vi gjorde den dagen? Jag minns inte så noga. Vi var på Konsum och handlade – inte riktigt storhandlade, men något ditåt. Var en sväng inom biblioteket. Minns inte mer än så. Jag tror jag vilade/försökte sova en timme på eftermiddagen.
På kvällen satt jag och läste. Tänkte ett antal gånger att jag borde nog gå och lägga mig, för att samla krafter, men kom liksom inte dithän. Vid halv elva tog jag mig samman och drog mig mot sängen. Tänkte ”jaha, det blev inget idag i alla fall”. Kröp ner i sängen och låg där och ”somna-småfunderade”.
Då kändes det något konstigt. Något som kom i trosorna. Och jag tyckte inte det var som de där väldigt rinniga flytningarna jag haft på sistone…
Så jag klev ur sängen för att kolla vad det var – och då forsade det ur mig! Vattnet hade gått! Det blev en stor pöl på golvet.
Ropade till sambon. Svepte en handduk om mig, för att kunna gå och ringa förlossningen. De ville veta om vattnet var ofärgat. Sambon sprang och kollade pölen på golvet, och konstaterade att det möjligen var svagt rosafärgat. Jag fick besked på att jag skulle avvakta. Kanske ta mig en kopp te, och sedan försöka sova. Om inget hände innan dess skulle jag komma in på morgonen för undersökning.
Sova? Hur skulle jag kunna det? Nu var jag ju helt uppe i varv…
Jag satte i en binda för att samla upp det vatten som fortfarande läckte (även om det mesta ju runnit ut vid det här laget). Sedan satt jag i sängen och fick en kopp te av sambon, varefter jag skickade runt honom att samla ihop de saker som skulle ner i BB-väskan. Visserligen hade den stått packad i några veckor, i alla fall det som kunnat packas ner i förväg – men många saker behövde jag ju in i det sista. Exempelvis kläder – för vid det laget var det inte så många plagg jag fortfarande kunde ha, så de gick ständigt i tvättomlopp.
Och så skulle jag alltså försöka sova… men jag låg ju bara och undrade vad som skulle hända nu. Hur länge kunde det dröja innan det började komma värkar? Vad hände om det inte kom värkar? Eller snarast så kändes det väldigt konstigt att vara kvar hemma. Nu hade ju förlossningen börjat… Kunde det bli farligt nu när vattnet gått? Man tänker inte så vettiga tankar när det är mitt i natten (för det var det snart) och man är totalt uppstissad.
Klockan var ungefär midnatt när den första värken kom. Eller ja, det första som jag antog var någon sorts värk. Det kändes ungefär som mensvärk fast ändå inte. Och jag tänkte ”var det inte värre än så här?”.
Sambon gick också och la sig. Och han somnade nog till efter ett tag. Själv var jag först för stissig för att somna, och sedan, allteftersom tiden framskred, hade jag för ont för att kunna somna.
I början var det ungefär en kvart mellan värkarna. Sedan blev det väl cirka 10 minuter, och när det krupit under det, så tror jag vi ringde till förlossningen igen och talade om att nu hade jag värkar och så tätt var det och när borde vi komma in? Vi fick besked om att när det bara var cirka tre minuter emellan och värkarna varade uppemot minuten så var det dags. (Har jag för mig; förlossningsberättelsen skrev jag ner nio månader efteråt ) Jag blev rekommenderad att ta en varm dusch. Jag stod i duschen ett bra tag, innan jag återvände till sängen.
Jag behöver kanske inte säga att jag inte sov så mycket den natten? Jag tror att jag nästan slumrade till ett par minuter vid ett par tillfällen vid femtiden ungefär; då var det väl fem minuter mellan värkarna. Sambon sov, som han uttrycker det, säkert ett par halvtimmar den natten…
När klockan närmade sig sex på morgonen var det bara omkring tre minuter mellan värkarna, och de varade någonstans mellan en halv och en minut. Nu var de verkligen som kraftig mensvärk: när en värk kom så kröp jag ihop på knä, precis som jag brukar göra vid mens. Jag försökte få i mig lite frukost – jag fick nog i mig ett par mackor – och vi ringde in till förlossningen och frågade om det var OK att vi kom in nu. Det var det.
Det var en konstig känsla att gå ut genom ytterdörren och ut till bilen, denna mörka tidiga vintermorgon. Nästa gång vi kom hem skulle jag förmodligen vara mamma. Vi skulle inte längre vara två utan tre. Och min mage skulle vara borta. Jag skulle kunna kramas normalt igen
Det tar knappt tjugo minuter från oss till sjukhuset. Vi kom in till förlossningen strax innan sju, mitt i bytet till dagpersonalen. Vi blev visade in till ett undersökningsrum, och en barnmorskestudent tog hand om oss till att börja med. Jag fick redogöra för natten och hon tog CTG. En stund senare kom hennes handledande BM in, och jag fick redogöra för alltsammans igen. Båda undersökte min blöta binda och konstaterade att det var fostervatten. De kollade även utifrån hur barnet låg etc.
CTG:n gav inte så väldigt starkt utslag. Inte så konstigt det. För sedan vi kom in till förlossningen så hade värkarna lugnat sig betydligt. De kom glesare och var mindre kraftfulla.
Eftersom vattnet hade gått och jag inte hade så kraftiga värkar, ville de inte undersöka mig, på grund av den ökade infektionsrisken. Tydligen så undersöker de (om man haft vattenavgång) bara om de är någorlunda säkra på att barnet kommer att komma ut inom cirka 12 timmar.
Eftersom det liksom inte hände så mycket, fick vi själva välja om vi ville åka hem igen och försöka sova eller om vi ville stanna kvar. Vi valde att stanna kvar. Hade jag inte kunnat sova hemma under natten, så trodde jag inte att jag skulle kunna det nu heller. Vi blev ivägskickade att äta lite frukost i dagrummet. Och när vi satt där själva så kom ju självklart värkarna tillbaka…
Det var uppenbart väldigt lugnt på förlossningen den dagen, så vi fick iordningbäddat en dubbelsäng (av två enkelsängar) i ett av förlossningsrummen och blev ”tillsagda” att försöka sova en stund. Sambon lyckades nog sova ett tag, men inte jag. Först kunde jag helt enkelt inte komma till ro, men sedan kom värkarna tillbaka. Jag kunde inte längre ligga kvar utan var uppe och rörde på mig (eller snarast kröp ihop på golvet).
Ett tag till funkade mina värkar uppenbarligen som så att när det fanns personal i rummet så minskade de, och när personalen försvann så blev värkarna värre. Jag har upplevt samma fenomen när jag har mens: jag kan bita ihop och visa upp en snygg fasad när det finns folk omkring mig, och liksom på ren viljestyrka hålla undan smärtan en stund – och sedan blir den förstås sju resor värre när jag senare slappnar av. Jag antar att detta betyder att det jag upplevde så här långt i förlossningen möjligen är att betrakta som förvärkar?
Från ungefär strax före lunch slutade det dock vara på det viset. Värkarna fanns kvar, oavsett om det fanns personal i rummet eller inte.
Vi fick in lunch, och jag försökte äta. Fick väl i mig ungefär två tredjedelar av maten. Vid den tiden var det återigen bara cirka 3-4 minuter mellan värkarna.
En liten stund senare fanns det inte längre något uppenbart mellanrum mellan värkarna. Barnmorskeleven kommenterade någonstans då med ungefär ”ska hon verkligen ha så ont redan?”.
Det ska väl tilläggas att redogörelsen fram till lunch kan vara fel här och var för att det nu är nio månader sedan, och jag har glömt och blandat ihop. Från lunch och framåt skulle jag knappt ha kunnat redogöra för dagen efter förlossningen. Det är konstant smärta och ett virrvarr av saker jag knappt minns och som jag absolut inte vet i vilken ordning de egentligen kom.
Som sagt var, från strax efter lunch var det inget uppenbart mellanrum mellan värkarna. När jag var på väg ur en värk, så var redan nästa värk på G. Det var inte längre som mensvärk, det var mycket, mycket, mycket värre. (Fast det onda satt fortfarande i magen, det gjorde det hela förlossningen.)
Vi satte på Klezmermusik och lyssnade på. I början hjälpte det lite att ha något annat att koncentrera sig på. Sedan upphörde jag att märka sådant.
Någon gång vid 14.30-tiden (tror jag) bytte de personal. Jag kände först att jag inte tyckte särskilt bra om den nya BM jag fick, men det upphörde snart att spela någon som helst roll. Jag hade så ont och var så borta att jag inte hade något annat val än att lämna mitt liv och ansvaret för vad som hände i händerna på dem som var närvarande. Att ha en vilja och försöka påverka något var liksom meningslöst.
De undersökte mig någon gång, för värkarna ansågs vara så pass etablerade att de vågade det. Jag vet inte alls när detta skedde. Däremot vet jag att det var synnerligen plågsamt. Jag klarade knappt av att ligga på rygg överhuvudtaget. Tydligen var jag fortfarande nästan inte öppen alls. Jag fattade inte ens hur jag ska överleva en enda värk till…
Jag fick bada. Jag badade i ett antal timmar. Jag ska inte på något sätt säga att det var ens uthärdligt. Hela tiden hade jag värkar utan mellanrum. (Men… alla hade ju sagt att visst, man har värkar – men mellan värkarna kan man vara nästan normal. Ingen hade pratat om KONSTANT SMÄRTA.)
Någon gång fick jag sterila kvaddlar. Var det före badet eller under tiden? Jag vet inte, minns inte. Det hjälpte i alla fall inte.
Jag fick akupunktur. Det måste ha varit i badet. Det hade i princip ingen effekt.
Jag fick petidin under tiden jag badade. Det hjälpte kanske liiiiite, men det är svårt att urskilja graderna i helvetet.
Jag spydde. Ett antal gånger.
Och jag vet att de ett antal gånger kollade hur barnet mådde. H*n mådde hela tiden bra…
Med jämna mellanrum försökte de få i mig något att dricka. Jag försökte verkligen!!! Men det var ju i princip omöjligt. Och de verkade inte fatta att jag verkligen försökte.
Och med jämna mellanrum försökte de prata med mig. Men jag kunde inte svara. Jag hade inte kraft att åstadkomma de ljud som behövs för att prata, inte kraft att formulera ord och meningar och få dem att tränga ut genom min mun. Det var knappt jag hade kraft att uppfatta vad de frågade om, men jag försökte verkligen. Försökte verkligen svara också. Så fruktansvärt att vilja svara på deras viktiga frågor och inte kunna få ur sig ett ord.
Det står i min journal, när jag badat en stund: ”XXX tycker det känns skönt nu”. I HELVETE HELLER!
Tack och lov har min sambo varit med om att jag varit nästan lika okommunicerbar förut. Så på något vis lyckades han i alla fall tyda en del av mina signaler Annars hade jag inte haft en chans… (Utan honom vet jag inte hur jag hade överlevt förlossningen över huvud taget.)
Värk som kommer krypande… stegras… andas på värken, andas på värken… och så börjar den avklinga – och då har redan nästa värk tagit vid… Timme ut och timme in…
Åh, vad jag önskar att det fanns en chans att få ge upp! Hur mycket är det meningen att man ska klara? Ser de inte att jag inte klarar detta?
Känner behov av att bajsa. Går upp och försöker. Kan inte. Får lavemang. Hjälper inte. Blir undersökt. Klockan är nu 19.30 och jag har badat sedan tretiden. Tydligen är jag i princip helt öppen, bortsett från en liten kant. Får lov att bada lite till. Men nu får jag bara panik i badet. Bajsar där. Lyckas inte slappna av ett dugg i vattnet. Får komma upp och in i ett förlossningsrum. Snart dags att börja krysta, säger de. Så nånstans där och då, strax före åtta på kvällen, övergår det i krystvärkar.
Krystvärkar ska visst vara en befrielse, sägs det. Äntligen en möjlighet att börja påverka förlossningen själv, och allt vad det heter. Kroppen sköter det själv, det är bara att följa impulserna.
VAAA?!?
Jämfört med krystvärkarna hade dagen dittills varit en ljuv sommaräng… (okej, kanske inte riktigt.)
Tydligen så innebar ”krysta” att jag skulle göra precis emot alla impulser. Ta i på det sätt som gjorde allra mest ont vid det tillfälle det gjorde allra mest ont, med så mycket kraft som nånsin var möjligt. Och allt jag gjorde naturligt var fel. Jag fick inte lyfta på huvudet, jag skulle trycka ner hakan. Jag fick inte andas som jag ville. Jag fick inte skrika på det sätt som jag spontant ville skrika.
Och det gjorde så jävla ont.
Hur skulle jag klara en enda värk till?
Jag provade lustgas. Det hade effekt, men inte den önskvärda. Smärtan var fortfarande lika hemsk, men jag förlorade alls fokus och all kontroll, kunde inte längre uppbåda den kraft som behövdes för att kunna krysta utan var helt utlämnad till panik och kaos. Jag släppte lustgasen igen efter två krystomgångar.
Jag satt böjd över en saccosäck ett bra tag. När inte det funkade längre, provade jag att sitta på en pall på golvet, med sambon bakom. Nån gång då var det dags för personalbyte igen. Ny barnmorska och undersköterska kom in och tog i hand – trodde någon verkligen att jag uppfattade vad de hette?!? – och hoppade snabbt in i arbetet. (Jag tyckte i efterhand att de, trots att de kom in vid en ganska hopplös tidpunkt, gjorde ett utmärkt jobb ) Och efter mycket övertalning gick jag även med på att testa att ligga på rygg. Jag visste ju att det inte skulle funka. När jag har mensvärk är det den absolut värsta möjliga ställningen. Och uppenbarligen nu också. Jag fick nästan panik.
Slutligen hamnade jag ståendes. Jag på ena sidan om sängen, sambon på andra sidan om den, hållandes min händer/armar, för att jag skulle ha något att dra i och ta kraft ifrån när jag skulle ta i i krystningarna.
”Snälla, kan jag inte få ge upp?” tänker jag – men jag tror inte jag säger det. Jag säger heller aldrig ”Det här gör jag aldrig om”. Det är så nära, många gånger, men jag är väldigt noga med att inte säga det. Däremot tror jag att jag säger ”Jag klarar inte detta”, till och med flera gånger – eller är det så att jag säger det nästan konstant?
Slutligen verkar de faktiskt tycka att det behövs någon sorts hjälp. Strax innan klockan tio börjar de trixa med att sätta värkstimulerande dropp. Både BM och undersköterska är fullt upptagna med detta, och jag står och fortsätter krysta. Jag tycker att något känns annorlunda, men vågar inte tro på det. Jag är rädd att ens börja hoppas på att det här nånsin ska vara över. Tror jag det, så kommer jag att slappna av, och då kommer smärtan att ta över totalt, och paniken, och jag kommer att fastna i en mardröm…
Men uppenbarligen händer något. För båda tjejerna släpper fixandet med droppet och kommer rusande. Och nånting känns annorlunda. Under mig fångar de uppenbarligen mitt barn. Och jag få lyfta mitt ena ansträngningsstela ben högt och kliva över navelsträngen för att kunna komma runt och se på barnet.
Smärtan är borta. De står med en liten pojke i händerna.
Klockan är 22.03 och jag har blivit mamma.
Jag ska väl inte påstå att jag minns stunden närmst efter så väl heller. Jag är fullkomligt utmattad. De mäter och väger. Jag har ett barn liggandes på min mage. BM visar mig hur man ammar. Så får sambon ta pojken.
Jag får trots allt hjälp av det värkstimulerande droppet för att föda fram moderkakan. Den ser ut som den ska. Jag frågar om det finns spår efter tvillingen som aldrig blev. BM säger att det finns en kalkinlagrad fläck som kanske har med det att göra. Hon sitter och syr ihop det som gått sönder i mig – inte så mycket – och vi småpratar under tiden. Sedan följer hon med mig till duschen.
Och sedan får vi in nybredda mackor i förlossningsrummet, för att fira
Klockan är två på natten innan vi flyttat våra saker till familjerummet på BB och kan gå ut utanför avdelningen och ringa våra föräldrar och berätta att de blivit mor- och farföräldrar…