Vem jag är? Jag kallas Sanne och är mamma till Simon, född i januari 2004. Ni som är flitiga läsare här på sidan har kanske redan läst både om graviditet, förlossning och första tiden som förälder, men annars finns länkarna här:
Graviditeter; Förlossning; Föräldraskap.
Berättelserna är långa, och de ger ju samtidigt bara diverse nedslag i tillvaron, så här kommer en kort redogörelse för vem ”vi” är:
Jag, Sanne, är snart 30 år. Min sambo är några år äldre. Vår son Simon är nu 13 månader. Vi bor i ett litet hus på landet, som vi försöker hinna med att renovera. Vi har en stor trädgård, som vi försöker hinna med att sköta. Vi har en katt (som försöker se till att vi ska ha så få möss som möjligt…) Jag jobbar heltid, men har inte fast (mitt vik räcker till slutet av sommaren). Sambon är arbetslös men får lite timmar ibland. Simon är hos dagmamma 15 timmar i veckan.
Vi har delat ungefär lika på föräldraledigheten; jag var hemma första 6 månaderna, sedan var sambon hemma till och med inskolningen hos dagmamma (påbörjades strax efter ettårsdagen och pågick i två veckor).
Simon
Simon är en ganska glad liten skrutt – så länge han får som han vill! Får han inte som han vill blir han frukstansvärt arg och sur. Han har heller inget tålamod (men vilken ettåring har det?). Han älskar att klättra upp och pilla, dra i, undersöka allting. På datorn hittar han kommandon vi aldrig visste fanns och sparar ner konstiga saker (men ännu tror vi inte han förstört något…) och han lyfter på telefonluren och trycker på knapparna – vem vet vart han ringer den dag vi inte hinner fram i tid? Han gick på egen hand utan stöd och längre sträckor vid 11½ månad, men då hade han redan klättrat i flera månader…
Han är social, älskar när det kommer folk på besök eller att träffa andra (och han charmar alla) – men blir däremot väldigt lätt uttråkad när han är ensam hemma med en förälder och det inte händer något. Han är pratsam och högröstad, men han pratar ännu inget språk vi andra begriper (fast nåt språk måste han prata, i alla fall låter det verkligen som olika ord, och satsmelodi etc – han vet i alla fall själv att han säger något och förväntar sig svar…). Han är ett litet energiknippe. Och han älskar musik, älskar att trumma, och dansar när han gillar musiken på radion :-)
Den här dagboken…
Ja, varför ska jag skriva dagbok, egentligen? Hade jag börjat för ett år sedan så hade det nog blivit en del om Simons utvecklingssteg – lyfta huvudet, rulla runt, börja äta, få tänder etc – samt en del om den ständiga sömnbristen och andra jobbiga bitar… Men då fanns inte möjligheten, och jag hade nog varken haft tid eller ork. Och nu…? Jag tror att jag mest kommer att ha den här ”dagboken” för alla möjliga sorters tankar och reflektioner man har som förälder. Allt kanske inte ens har med barn att göra (mer än indirekt; för när man väl har barn så är de direkt eller indirekt involverade i princip i allt man gör och tänker). Vi får väl se. Det kanske inte alls blir så ofta jag skriver, det får tiden utvisa.