Katastroftänkande.
Hypokondriker.
Förväntansångest.
Fjant.
*grrrr* 
Jag hade tränat lite med balansbollen. Så lyfte jag upp sonen på den, så att han skulle få känna hur det kändes att sitta på den. Och självklart fick jag hålla honom, eftersom bollen är för stor för honom.
Sedan skulle jag lyfta ner honom igen. Och eftersom en boll är en boll så rullade den förstås iväg en aning, vilket innebar att jag lyfte ner dryga 15 kg treåring en ganska bra bit framför mig själv. Tungt för ryggen. Kändes en del.
*noja*
*grubbel*
TÄNK OM något blev dåligt på riktigt…? Jag lyfte ju FEL, FEL, FEL!
Nä… lite ont i musklerna kan man ju få utan att det är farligt.
Det kan ju t.o.m. vara så att det jag känner av EGENTLIGEN är från själva träningen, bara att jag inte hade hunnit känna det än? Eller…?
Ja, fast TÄNK OM. TÄNK OM det är något riktigt dåligt. Vad det skulle kunna vara…? Öh… diskbråck låter väl lagom läskigt?
Fjant!
Skärp dig!
Ja, fast det känns ju. Bäst att jag känner efter lite till. Bäst att jag är lite extra försiktig och känner efter riktigt ordentligt.
Katastroftänkande, ja. Jag vet.
Jag SKA bli bättre. Jag jobbar på saken. Ibland går det bra – ibland inte… 