Klädnypor som ständigt hänger ute på torkvindan, i ur och skur – och solsken 
– blir med tiden sköra. Det vill säga, ganska ofta krasar någon klädnypa sönder, och bitarna faller till marken.
Där blir de liggande. För just då så är oftast jakten på en ny, fungerande klämma mer akut, där man står med ett vått lakan halvvägs över tvättlinan i ena handen och stretar emot vindens försök att flytta lakanet långt ut på den leriga åkern. Och sedan, när man hängt tvätten, är tankarna redan någon annanstans…
De små plastresterna trampas med tiden ner i marken. (Man trampar ju rätt mycket runt torkvindan.)
Det blir till spännande spår för framtida arkeologer