…är ensamheten.
Här har man letat ett helt liv efter den där personen: han som förstår mig, han som tänker och tycker som jag, han som vill göra samma saker som jag, vill dra igång kreativa projekt, han som jag vill renovera hus med och laga mat med, han som gillar samma musik som mig och som jag kan gå på konsert med… UNDERBART! Äntligen är jag inte ensam längre!
Och så får man då barn. Och plötsligt får man göra allting själv igen – man är ENSAM igen. För hela tiden är det någon som måste vara huvudsakligen ansvarig för barnet. Den ena vuxna gör saker – bygger, lagar mat, städar – och den andra underhåller/håller koll på barnet. Eller: den ena går iväg på konsert och den andra är hemma med barnet.
Ja. Visst blir det bättre med tiden. Det har blivit MYCKET bättre. (I början var det hemskt. Länge var det hemskt.) Visst är det så att Simon börjar bli självgående. Visst är det så att vi faktiskt båda två kan göra saker samtidigt.
Men inte RIKTIGT tillsammans. Inte på samma avslappnade vis. Det saknar jag fortfarande.
Men ja, det kommer väl det också 