Ungefär den här dialogen hade jag och sonen igår:
Sonen: ”Vilken fin tröja du har, mamma!”
Jag (tittar ner och kollar efter vad för tröja jag har 
Den är blå, med broderade blommor och blad i blått.): ”Tack!”
Sonen: ”Varför säger du tack?”
Jag funderar ett tag… Ja, det kan man ju fråga sig 
”För att jag blev glad att du tyckte om den. Och för att man ofta säger så när någon säger något snällt. Men man skulle ju kunna säga något annat… Har du någon idé om något annat som skulle vara bättre att säga?”
Sonen: ”Näe.”
Jag (återgår till tröjan): ”Ja, den är ganska fin. Blommor och blad och så…”
Sonen: ”Tycker du också den är fin?”
Jag: ”Ja.”
Sonen: ”Fastän du inte är pojke?”
Jag: ”Eh, va?”
Sonen: ”Ja, den är ju blå.”
Jag: ”Ja, men både pojkar och flickor kan ju ha blått. Jag tycker väldigt mycket om blått.”
Sonen: håller helt uppenbart med.
Detta alltså sagt av grabben som själv älskar rosa, blommor och klänningar Men samtidigt är det ju väldigt skönt att han själv för frågorna på tal – då kan man ju prata om det. För det är uppenbart för tillfället att han börjar märka av att en del i omgivningen HAR förutbestämda åsikter om hur flickor respektive pojkar ska kläs. Och då kollar han av detta mot oss.
Och han går alltså fortfarande gladeligt i de kläder han själv gillar. Så det är uppenbart inget problem. Han bara försöker få ihop sin världsbild.