Det är alltid så… och har alltid varit Jag tänker bäst när jag inte är i närheten av en dator (eller ett skrivpapper). När jag promenerar, när jag sitter på tåget, eller vad det nu är. Då har jag ju liksom ”all tid i världen” att ägna mig åt att formulera tankar. Då kan jag få ihop saker riktigt bra. Då vet jag precis hur eller vad jag ska skriva, ord för ord. Långa drapor, som jag fått ihop jättebra.
Men då har jag ju inte möjlighet… 
Och sedan, när möjligheten kommer, sent på kvällen hemma när jag har möjlighet att sätta mig och skriva… Nä. Då är det puts väck. Eller i bästa fall minns jag VAD jag skulle skriva om. Men formuleringarna har flugit iväg med fågelsträcken, eller nåt…