Det är strax före påsk – sannolikt skärtorsdag? Jag är väl inte så jättegammal, men läsa och skriva kan jag.
Vi sitter hos dagmamman och gör små påskkort som vi ska dela ut när vi går påskakärringar. Ritar kyckingar och annat påskigt och skriver glad påsk och så.
I bakgrunden står en Madickenskiva på, som vi lyssnar lite förstrött på. Någonstans där, på skivan, dyker ordet ”mallgroda” upp. Det är inget ord jag hört förut, jag har ingen aning om vad det betyder, men förmodligen tycker jag att det låter spännande; jag skriver i alla fall ner det i ett av påskkorten. Utan att reflektera över det.
Sedan går vi påskkäringar. Delar ut kort bland grannar till dagmamman.
Och sedan tar det hus i helsike. För jag har delat ut ett kort där det står ”mallgroda” till en av dagmammans granntanter. Och så får man verkligen inte göra! Fy! Det var elakt gjort! Säg nu förlåt!!
Ingen frågar varför. Varför jag gjort så. Jag får aldrig chansen att förklara. Och jag är ett levande frågetecken.
Så ingen fattar att jag faktiskt inte menade något elakt, att jag faktiskt inte fattade vad jag skrev. Jag fick skulden för något jag visserligen gjort, men som jag inte alls menat.
Det gör fortfarande ont inombords 
Pingback: » Barndomsminne 2… Sanne skriver