När jag var liten var jag inte särskilt förtjust i potatis. Inte så att jag tyckte illa om det – men jag tyckte det var ganska tråkigt. Kött, sås och grönsaker var mycket godare.
Jag insåg ganska tidigt att det faktiskt var roligare att ha kvar det goda till sist, och kunna njuta av bara det. Så jag lärde mig att äta upp potatisen först.
Det är ett beteende jag praktiserat i många sammanhang här i livet. Göra det tråkiga först, det som måste göras – innan jag ger mig på det roliga.
Klokt! Smart! Läxorna blir gjorda. Och disken. och städningen. Och så vidare.
Men det finns så MYCKET tråkigt som behöver göras. Det blir så lite tid kvar till det roliga. Ofta ingen tid alls. Och ju mer sällan man gör roliga saker, desto tråkigare blir de tråkigare, och desto längre tid tar de, och desto mer drar man sig för att göra dem, och desto längre tid tar det innan man ens kommer igång med dem, och desto mindre tid blir det till att göra roliga saker, och desto mindre inspiration och glädje i livet…
…och ju mindre roligt och inspiration och njutning och glädje, desto svårare att komma ihåg varför det är viktigt att ha roligt ibland, och svårare att tillåta sig att ha roligt… bättre att göra det kloka och förnuftiga först…
…tills man ser sig själv som en maskin. Lite till går det. Lite till kan du bita ihop och göra det du borde. Vadå mår dåligt av det? Vadå tråkigt?
Inte alls bra.
Tänk om jag hade lärt mig att skita i läxorna ibland. Eller äta potatisen sist.
Pingback: Sanne skriver » Museiprestationsångest