Jag ligger med huvudet längst in vid takfoten, mellan snedtaket och golvet, in bakom några rör, för att spika fast några panelbrädor. Det är cellskräckskänsla på det, och knepigt att komma åt och lyckas spika.
Plötsligt är det någon som lutar sig mot min rygg… En j-a tur att jag lyckas behålla fokus och inte slå i mitt huvud rejält samt skada honom också…
Eller alla dessa gånger han sitter SÅÅÅ nära där jag ska spika.
Det är knepigt nog ändå att lyckas spika på dessa eländesställen. Jag ber honom flytta sig, för att jag inte vill råka träffa honom, men på något vis kryper han hela tiden närmre. – Och samtidigt är han inne i en känslosam period, så det är oerhört känsligt med kritik eller om han uppfattar att han inte får vara med…
Inte alltid lätt.