Jag står uppe på vinden och sätter panel. Klockan närmar sig nio på kvällen. Det är grånande skymning, med ett lätt grådis. Vårkväll.
Genom det nyinsatta, spröjsade fönstret ser jag plommonträdet vid uthushörnet. Knotigt, gammalt, med huvudstammen sedan länge avsågad. Översållat med vita blommor. Nedanför på marken ”tjuvskott” av trädet – också de med blommor.
Bakom trädet ser jag plöjd åker. Skånsk böljande slätt, som försvinner i diset.
Om det blir ett barn till, så är det i det här rummet barnet får bo. Det är det här fönstret han eller hon kommer att titta ut genom på kvällarna när det är dags att somna, och det här fönstret som kommer att ge den första bilden av den nya dagen på morgnarna.
Knotigt.
Plommonblommor.
Vårkvällsljus.
Vita spröjsar i litet vindsfönster.
Det är vackert. Enkel, lite kargt på något vis, men vackert.
Och det är knappt jag vågar tänka tankarna. Jag är så rädd att ta ut något i förskott, att drömma om något som man aldrig säkert kan veta om det blir. Att lura mig själv.
Men drömmen tränger fram där, i kvällsljuset. Och den är vacker 
Jag måste tillåta mig att drömma…?
3 pingar
[…] Här stod jag för ett år sedan och drömde. Nu är det ett vackert ultramarinblått rum, på en ovanvåning som det nästan hunnit bli en självklarhet att bo på. Plommonträdet utanför står åter i full blom. Och i magen ligger bebisen som ska bo i rummet. […]
[…] Plommonträdet vid sunkuthuset sjunger på sista versen. Det har långt om länge börjat slå ut, men det är väldigt glest mellan blommorna och de gröna knopparna. Väldigt många döda kvistar, och även de kvistar som har blommor har långa partier mellan där det egentligen ser mer dött än levande ut. […]
[…] Plommonträdet vid sunkuthuset sjunger på sista versen. Det har långt om länge börjat slå ut, men det är väldigt glest mellan blommorna och de gröna knopparna. Väldigt många döda kvistar, och även de kvistar som har blommor har långa partier mellan där det egentligen ser mer dött än levande ut. […]