Obesvarat

När jag var liten, eller i alla fall yngre, när jag trodde på Gud, och himlen, eller i alla fall på något efter döden, att allting inte bara tog slut… då trodde jag att man skulle få svaren.

För det finns ju en massa saker vi aldrig får svar på. Var Anna Andersson Anastasia? Vem sköt Olof Palme? När uppstod livet? Vad finns utanför universum?

Och vi kan inte få svaren – för att det var så länge sedan sakerna hände. Bevisen är förstörda. Och universum är för stort. Det finns saker som människan aldrig kan ta reda på. Vi är för små, vår kunskap är för liten, vi är inte allvetande. Vi kan ”hålla för troligt”, men vi kan inte VETA.

Och samtidigt så FINNS det ju svar. Det FINNS en sanning, en lösning, o.s.v. Bara det att vi aldrig lyckas ta reda på den.

Och om det finns en sanning, så måste den ju gå att få veta. så får vi inte veta den under livet, så måste vi ju få veta den sedan. Som en sorts upplösning. Slutet. Facit.

För om det finns en Gud, och en himmel, så måste det ju vara självklart att man kan få de svaren där.
Svaren kan ju inte bara försvinna.
Sanningen kan inte bara försvinna.
Någongång måste vi få veta.

…trodde jag.
Eller ville jag bara tro det?

Sanningen är viktig för mig. Bevis. Förklaringar.
Insikten om att vi inte FÅR svaren tog mig nog faktiskt rätt hårt.
På sätt och vis hårdare än både dödens slutgiltighet (intigheten – att inte finnas mer) och ondskan i världen.
För om vi aldrig får veta säkert, aldrig får facit – vad är det då för mening med att ägna sitt liv åt att leta svar, där det inte med säkerhet kan hittas svar? Om vi inte ens får svaren när ”allt är slut”?