När jag gick på gymnasiet, så gjordes det någon årsbok eller skoltidning eller nåt sånt. Och i den var den en intervju med någon av skolans musiknördar – någon av de där som la hur mycket pengar som helst på skivor. Han hävdade bestämt att en skiva dög att lyssna på tre gånger. Sedan var den liksom slut. Tråkig. Inte lönt att lyssna på längre.
Jag funkar lite tvärtom. Vist, jag kan gilla en skiva vid första genomlyssningen. Men vissa skivor, och vissa låtar, behöver lyssnas på många gången.
Första gången: sådär.
Efter ett tag: rätt bra.
Efter ett antal lyssningar: Wow! Wow!! WOW!!!
Jag kan blir riktigt fanatisk. När jag lyssnat in mig på en låt eller en skiva, så kan jag spela den igen och igen och igen. Då är ingen annan skiva intressant. Det kan röra sig om dagar, veckor eller ännu mer, när det liksom bara är DEN skivan eller DEN låten som ger mig en kick. Det blir liksom bara bättre och bättre. Fler och fler nyanser som känns mer och mer fantastiska
Plågsamt för omgivningen, jag vet. Inte så kul när jag sätter en enda låt på repeat 
Så jag försöker sansa mig numera, när jag har fler att ta hänsyn till.
Men samtidigt mår jag bra av den där fanatismen. Jag mår bra av att gå upp i något, leva mig in i något, känna så starkt och intensivt.
Det gäller för ganska mycket i mitt liv. Jag mår bra när jag kan vara fanatisk, gå upp i ett projekt, leva för det, brinna för det… Oavsett om det handlar om att läsa allt jag kommer över om Anastasia (jag var väl 13?), om en dansföreställning eller om att repa upp varenda rot av kirskål i ravinen hos mina föräldrar. Jag mår bra!
Periodare? Ja… För det blir ju liksom att man kan dela upp min tillvaror i perioder. Perioden när jag dansade. Perioden när jag lyssnade på den där musiken. Perioden när jag…
Det gäller för övrigt även för kaffe. Periodvis dricker jag gärna kaffe. Sedan tar det plötsligt stopp. Smakar illa. Ger mig ont i magen. Och då tvärslutar jag. Uppehåll från kaffe, ofast i ett halvår eller mer.