Eller hur?
Men det är fasligt svårt att låta bli.
Å andra sidan är det svårt att vet vad man ska jämföra eller hur man ska jämföra.
Min första graviditet (som jag minns det nu, nästan fem år senare) märkte jag tydligt av att brösten ömmade och växte. Däremot så var uppenbarligen hormonnivåerna låga. En vecka efter utebliven mens var det fortfarande inget klart plus; ytterligare ungefär en vecka senare fick jag ett tydligt plus, men bara ett par dagar senare kom missfallet. Innan dess hade jag dock hunnit känna av illamående på kvällarna ibland.
Min andra graviditet fick jag jättetydligt plus bara ett par dagar efter att mensen uteblivit. Brösten växte massor, ömmade massor. Jag mådde jättemycket illa och spydde ibland. Trött som näsa. Men så väntade jag ju också tvillingar ungefär första tredjedelen av den graviditeten. Var det det som gjorde att symptomen var så starka? Eller var de svaga första gången just kopplat till att det slutade i ett så tidigt missfall?
Den här gången så har jag inte så väldigt tydliga symptom. Visst, det är ännu ganska tidigt, men brösten är inte markant ömma och inte markant större (om än aningens annorlunda). Bara ytterst små tendenser till illamående. Fast tröttheten är på väg…
Och så är det då rapningarna, eller de där tendenserna till sura uppstötningar. Förra gången märkte jag inte av sådant förrän någon gång framåt vecka 14-15-16 nånting. Det vill säga när jag egentligen i praktiken bara väntade Simon…
Ja, ur detta kan man klart spekulera en massa.
* Ser oddsen bra eller dåliga ut för den här graviditeten?
* Vad säger skillnaderna om kön?
* o.s.v. 
Men det är ju inte meningsfullt att spekulera. Det vet jag ju.
Så jag låter bli att dra slutsatser. Men jag kan inte låta bli att jämföra och fundera 
(Kan du? )