Vi har inte berättat för Simon ännu vad som är på gång. Däremot märker han förstås att jag är trött, att jag inte orkar så mycket. Han är snart fyra år, och han kan acceptera sånt.
Visst, han kan bli sur och arg för att saker är tråkiga, för att det inte händer så mycket saker som han skulle vilja. Men i grunden kan han förstå och acceptera. Jag kan prata med honom om att jag är trött, och ibland får jag en extra kram, eller han ”läser” godnattsaga för mig när jag inte orkar läsa för honom. Han pysslar liksom stundtals om trötta mamma 
Han har förståelse för andra människor och kan acceptera att allting inte alltid handlar om honom.
Tänk om vi hade skaffat syskon när han var, låt säga, ett eller ett och ett halvt! Att orka med en graviditet samtidigt som man ska orka med ett barn som kräver mer eller mindre konstant uppmärksamhet. Jag hade blivit vansinnig. Jag hade verkligen inte rett ut det.
Jag är glad att vi väntade.