Monthly Archives: november 2007

Igår var illamåendet rätt illa, både på morgonen och på dagen. (Möjligen något mer hanterligt efter lunch.) Jag satt och knaprade clementiner typ en gång i kvarten (okej, inte riktigt, och det var dessutom väldigt små clementiner) hela förmiddagen för att hålla det på en hanterlig nivå. Mat hjälper. Men det är ju liksom knappast hanterligt så.

På vägen hem gick jag förbi apoteket och köpte sea-band. När jag var gravid förra gången visste jag inte ens att sådana fanns, men den här gången tänkte jag testa. Tyvärr fanns det bara hemma i någon klämkäck grön-orange-gul variant, men det fick duga.

Jag somnade tillsammans med Simon på kvällen och bad sambon väcka mig så jag kunde se Jordan Jag vaknade själv – om man ska kalla det vakna – en kvart innan det skulle börja, men jag var knappt människa. Men sedan kvicknade jag faktiskt till och kunde se det med behållning.

Idag… har illamåendet och tröttheten i princip varit som bortblåsta. Kände väl lite tendenser till illamående precis när jag steg upp, och lite framåt kvällen innan maten blev klar (den blev lite sen…), men inte mer än så. Och jag är fortfarande människa, fast klockan näsrmar sig 21 och fastän jag faktiskt lyckats få gjort en del småsaker under dagen.
Och märk väl, jag har inte testat seabanden än.

Ja, självklart blir jag orolig. Oj, jag mår inte illa längre, det är säkert ett dåligt tecken!
Det är ju så lätt att prata förstånd med andra gravida. ”Nej, det är inget konstigt att illamåendet går i vågor och att du inte känner nåt idag fastän du kände det igår. Det varierar och betyder inget alls.” Jag vet! Jag har ju också sagt det Men det är alltid svårast att övertyga sig själv

Naturvetaren i mig börjar istället fundera på om det finns någon logik i det. Om det nu är så att många upplever att det går i vågor, finns det någon koppling mellan när det är värre och mer specifikt vad som sker i fosterutvecklingen? Eller är det ”bara” en slump, kombinerat med allmän dagsform? Nå, jag orkar mig inte på några forskningsprojekt i frågan

Inatt svettades jag nåt så vansinnigt. Märkligt, annars fryser jag mest. Och så drömde jag, massor. Konstiga, förvirrade, otrevliga drömmar – men när jag vaknade mindes jag inget mer än just att det var obehagligt, och den känslan satt kvar i hela mig.

Jag mådde illa också. Inte jättemycket, men ändå så påtagligt att jag fick kämpa emot en del när jag std i duschen. Sedan lättade det något av frukosten. Vi åt tårta på förmiddagen på jobbet och det var nog räddningen, men närmre lunch började illamåendet igen. Jag känner igen det. Förra graviditeten lärde jag mig att äta något (oftast en frukt) ungefär en gång i timmen, för att lyckas hålla illamåendet på en hanterlig nivå.

Illamåendet och tröttheten fick mig att fundera. Visserligen vill jag egentligen inte att en massa människor ska veta alltför tidigt – det blir så jobbigt om det sedan blir missfall. Men det är jobbigt att hålla masken, att låtsas att man är pigg och alert och orkar lika mycket som vanligt, att ha skärpa och vara kreativ och dra igång nya saker (vilket lite grann är läget nu), när man helst vill lägga sig och sova eller spy rakt ut. Jag kände att nä, jag ids faktiskt inte det den här gången. Jag orkar inte hålla på så.

Så jag berättade för de tre närmst berörda kollegorna. De blev förstås eld och lågor Undras om de reder ut hemlighållandet

Nånstans i alla deras glada nyfikna frågande försökte jag påminna om att det var tiiiidigt och att ännu väldigt osäkert och kan hända mycket än, men de verkade liksom inte alls höra det… Och det märkliga är att den känsla det sätter i mig är som att jag har lovat dem något. Att om det blir missfall så har jag svikit dem – eller, i alla fall, blir de besvikna. Som att jag har nåt ansvar mot dem för att jag berättat.

Bisarr tanke. Vansinnig. Men jo, det är så det känns…

Det är som om hela hjärnan stänger av. Jag går in i ett töcken. Kan inte koncentrera mig. Tappar tråden när jag sitter på möte, kan inte hålla fokus.

Bokat tid för inskrivning… (Det bär emot, jag minns fortfarande första gången, när jag ringde på måndagen för att boka tid – då redan med brunaktiga tendenser i flytningarna – och sedan på tisdagen kom störtblödningarna och missfallet ) P.g.a. julhelger så får jag komma ganska tidigt: 18 december. Det är mindre än fem veckor dit…

Idag har jag gjort det man inte ska. Jag har varit och köpt två mamma/amningstoppar på H&M. Snacka om att utmana ödet!

Men jag minns hur det var ”sist”. Först ville jag vänta innan jag handlade, för att vara på den säkra sidan. Sedan slog illamående och trötthet till; tröttheten varade i princip hela graviditeten. Totalt sett tror jag att jag den gången (förutom underkläder) köpte två par ”riktiga” byxor, ett par mjukisbyxor, två toppar och, på slutet, en huvtröja/jacka. Jag hade tänkt köpa mer, men jag orkade liksom aldrig. Så de kläder jag hade gick i ständig tvättcirkulation…

Dessutom säger ju erfarenheten att om jag nu hittar saker jag vill ha, så kommer jag inte att hitta ett smack den dagen jag verkligen anser det är dags att köpa.

Och skiter det sig, så kiter det sig. Jag kan nog leva med att ha köpt två toppar i ekologisk bomull ”i onödan” i så fall.

Dessutom utmanade jag ödet redan tidigt i vårvintras respektive på försommaren. Redan då handlade jag nämligen några plagg till en eventuellt kommande bebis, även om vi ju inte på långa vägar hade börjat försöka. Samma resonemang där: Jag vet ju att när jag verkligen letar, så kommer jag inte att hitta något jag vill köpa. Bättre då att faktiskt passa på när jag hittar något. Dessutom, skulle det aldrig bli något barn, så blir det garanterat någon bekant som får bebis någon gång

Annars, allmän lägesrapport:
Ont i huvudet
Trött
Törstig
Små små tendenser till illamående/konstigmående
Om jag går snabbt så får jag ”mensvärk”

Eller hur?
Men det är fasligt svårt att låta bli.

Å andra sidan är det svårt att vet vad man ska jämföra eller hur man ska jämföra.

Min första graviditet (som jag minns det nu, nästan fem år senare) märkte jag tydligt av att brösten ömmade och växte. Däremot så var uppenbarligen hormonnivåerna låga. En vecka efter utebliven mens var det fortfarande inget klart plus; ytterligare ungefär en vecka senare fick jag ett tydligt plus, men bara ett par dagar senare kom missfallet. Innan dess hade jag dock hunnit känna av illamående på kvällarna ibland.

Min andra graviditet fick jag jättetydligt plus bara ett par dagar efter att mensen uteblivit. Brösten växte massor, ömmade massor. Jag mådde jättemycket illa och spydde ibland. Trött som näsa. Men så väntade jag ju också tvillingar ungefär första tredjedelen av den graviditeten. Var det det som gjorde att symptomen var så starka? Eller var de svaga första gången just kopplat till att det slutade i ett så tidigt missfall?

Den här gången så har jag inte så väldigt tydliga symptom. Visst, det är ännu ganska tidigt, men brösten är inte markant ömma och inte markant större (om än aningens annorlunda). Bara ytterst små tendenser till illamående. Fast tröttheten är på väg…
Och så är det då rapningarna, eller de där tendenserna till sura uppstötningar. Förra gången märkte jag inte av sådant förrän någon gång framåt vecka 14-15-16 nånting. Det vill säga när jag egentligen i praktiken bara väntade Simon…

Ja, ur detta kan man klart spekulera en massa.
* Ser oddsen bra eller dåliga ut för den här graviditeten?
* Vad säger skillnaderna om kön?
* o.s.v.

Men det är ju inte meningsfullt att spekulera. Det vet jag ju.
Så jag låter bli att dra slutsatser. Men jag kan inte låta bli att jämföra och fundera
(Kan du? )

Jag rapar. Små, försynta rapar, som jag tror jag ganska väl lyckas dölja för omvärlden. Fast samtidigt har dessa rapar någon sorts släktskap med sura uppstötningar.

Och jag är konstig i magen. Mest gasig.

Jag beklagade mig över den gasiga magen för sambon igårkväll.
”Jo, jag har märkt det”, sa han med ett leende.
”Åhå, fiser jag på nätterna, eller?”
”Näe, snarast tvärtom.” Och så berättade han att han varit rätt övertygad om att jag var gravid i ungefär en veckas tid, när vi väl testade. Just för att jag rapat…

Jahopp

Jag äter alltså Sertralin 100 mg/dag. Ifall nu någon undrade.

…ifall nu någon undrar: Min känsla just nu är att det är en tjej. Jag har ingen aning om varför. Och känslan kan ju ändras. Och min känsla kan vara fel. Men det kan vara kul att komma ihåg.

Om vi utgår från senaste mens, 10 oktober, och 28 dagars cykel, så blir BF 16 juli.
Min cykel brukar ju som sagt var oftast vara kortare än så. 25-26 dagar känns vettigt att räkna med. Om vi räknar med 25 dagar, så stämmer det bra ihop med den där märkliga söndagen Då har jag BF 13 juli (en söndag).

Även om BM ju kommer att utgå från BF 16 juli tills dess att UL säger något annat, så tänker jag utgå från BF 13 juli.

Nu ska vi bara hoppas att den lill* stannar i magen. Jag ska *försöka* låta bli att oroa mig för missfall – fast omkring v 6-7 kommer det väl att vara jättesvårt

Men jag försöker tänka som så att oron inte för något gott med sig. Om embryot stannar kvar och utvecklas till ett foster och ett barn, så mår h*n bättre av att jag inte oroar mig.
Och skulle det sluta i missfall, så är det egentligen inget som blir bättre av att jag gått och oroat mig. (Jo, risken är jag känner mig naiv som inbillat mig att det ska gå bra. Och naiv vill man ju inte vara…)