Monthly Archives: november 2007

Jag hade ställt klockan på kvart i sju i morse, och bestämt med sambon att vi skulle smyga oss upp för testande då, innan sonen vaknade.

Jag vaknade innan dess, och jag var påtagligt kissnödig. (Inget ovanligt med det, jag går ofta och kissar en gång på natten.) Jag visste inte vad klockan var, men det kändes inte precis som att klockan var ett eller två, snarast som att det närmade sig morgon. Så jag puttade på sambon och frågade honom hur mycket klockan var (eftersom den står närmst honom).

05.10.
05.10 och kissnödig. Det var liksom inte möjligt att somna om utan att kissa. Så vi konstaterade gemensamt att det var väl lika bra att gå upp och testa

Jag gick och letade rätt på en gammal pizzasalladsburk att kissa och hämtade testet; han hämtade tidtagarur Jag kissade i burken och ropade sedan in honom. Jag öppnade testets innerpåse.

Hjärtat dunkade.

I det ögonblicket ville jag nog nästan lika gärna låta bli att göra testet. Ja, visst, det kändes som att jag måste vara gravid. Ett negativt resultat skulle göra mig förvånad.
Och samtidigt… kunde jag liksom inte ens föreställa mig ett positivt test. Rent visuellt, liksom. Det fanns liksom inte min värld, så långt kunde jag liksom inte tänka. Och kunde det inte bli positivt, så kunde jag ju inte bli annat än besviken.

Nåja, testet (CB) utfördes enligt kostens alla regler.

Vi tittade. Och väntade. Och tittade. Och väntade.
Efter två minuter fanns fortfarande inte ens minsta tendens till kontrollstreck. Inga blåa nyanser någontans i fönstren överhuvudtaget.

Reaktionen i kroppen var liksom på något vis besvikelse – innan jag lyckades ta in helt och fullt att bristen på kontrollstreck faktiskt innebar att testet inte funkat och att det därmed inte visade någonting alls.

”Jag har ett test till. Ska vi använda det också?”
”Ja, det verkar väl vettigt?”

Sagt och gjort, jag hämtade test två och proceduren gjordes om med samma innehåll kvar i salladsburken.

Den här gången drog det snart blåa dimmor genom resultatrutan. Ja, ett tydligt plus tonade fram. Det där kunde väl inte vara något annat än ett tydligt plus? Men vi var ju tvungna att vänta på att kontrollstrecket också skulle få färg
Jodå, tids nog blev det ett kontrollstreck också.
Och, som sagt var, ett TYDLIGT plus.

”Det är fånigt”, sa jag. ”Ett försök… Andra kämpar och kämpar…”

Ja, sedan gick vi och la oss igen. Behövde ju sova en stund till. Men nä, jag kunde inte somna. Låg mest och vred mig, alldeles för uppspelt När jag väl somnade, drömde jag virriga drömmar och vaknade mest hela tiden…

2-pack. (Det var väl liksom lika bra – för säkerhets skull… )
Tänkte testa imorgon bitti.

Ärligt talat blir jag nog väldigt förvånad om det inte är positivt. Eller kanske snarast förbryllad.

Samtidigt tycker jag att jag kanske borde vänta längre. För att vara säkrare på att ett eventuellt negativt test ÄR negativt på riktigt. Eller för att inte behöva stå och vara osäker på resultatet.

Fast erfarenheten talar emot. Första graviditeten väntade jag tills mensen var 1 vecka försenad. Då gick det ändå inte att avgöra säkert om det var ett positivt test eller bara inbillning. Först nära en vecka senare hade jag ett säkert positivt test. Andra graviditeten testade jag jättetydlgt positivt när mensen var två dagar försenad. (Försenad utgår då från 28-dagarscykel.)

Jag skulle ju låta bli sånt här. *arg på mig själv*

Men det är fascinerande hur snabbt man flyttar fokus. Bara för att jag kanske kanske kanske skulle kunna vara gravid, så är det genast det som skulle kunna vara skadligt för barnet som blir det viktigaste.

Och det är spännande hur snabbt tankarna far iväg och man ställer in sig på – eller snarast börjar fasa för – det värsta. För det är liksom alltid det jag utgår ifrån. Worst case scenario. Kan det hända, så ska jag liksom utgå från att det gör det. Jasså, risken är liten? Jamen, den finns. Och finns den, så ska jag utgå från att jag kommer att drabbas. Som att liksom inte vanliga sannolikheter gäller för mig. (Men jag kan utifån sannolikheter och förnuft ägna mig åt att lugna många andra och säga att det ordnar sig.)

Okej, det är väl inte toxoplasmos jag borde oroa mig för. Det verkar sannolikare med listeria, inser jag efter att ha surfat lite mer. (Inte mycket mer – man ska ju inte leta för mycket fakta och jaga upp sig för mycket ) Och genast ser jag framför mig ett liv med ett barn med grava skador, orsakade av min försumlighet, mitt ofurnuft, mitt slarv.

Fast, om jag är gravid, så är det ännu ganska tidigt. Risken att embryot ska smittas är ju då ganska liten. (Å andra sidan kan visst inkubationstiden vara lång?) Men skulle det smittas nu, så skulle det förmodligen skadas så allvarligt att det ledde till missfall. Vilket ju känns som ett bättre scenario. Men nej, självklart vill jag inte gå och hoppas på missfall!!

Däremot kommer jag ju att gå och oroa mig för missfall, när/om jag blir/är gravid. Hur mycket jag än försöker intala mig att låta bli. Åtminstone en bra bit förbi vecka 8, så att jag är förbi alla blödningar i tidigare graviditeter och så.

Som sagt var, KATASTROFTANKAR. Jag vet.

Jag skulle ju försöka låta bli sånt den här gången. Jag skulle ju låta bli att hetsa upp mig över minsta lilla. Inte leta efter risker i en höstack. Slappna av, ta det som det kommer, lita på förnuftet. Inte noja mig över minsta lilla. Inte utgå från att allt ska drabba mig.

Det börjar inte så bra, va?

Varför tvättade jag inte händerna efter kattungen? Jag reagerade ju redan från början på att det var något?

Varför tittade jag inte tidigare och noggrannare på köttbiten? (Eller för den delen lät bli att titta – så hade jag i alla fall sluppit oroa mig.)
Varför åt jag alls just det köttet till lunch? Kunde jag inte tagit något annat?

För om något går fel, så är det ju mitt fel!

Kan jag inte åtminstone vänta med att oroa mig över mat och annat tills jag åtminstone är gravid (och vet att så är fallet)?

Igårkväll: lyfte en av kattungarna. Något satt fastklibbat i svansen. En stund senare åt jag ett äpple. Och började fundera över om det som satt i kattungens svans var intorkat bajs. Aaaahh! Toxoplasmos!!!
(Jag har antikroppar mot toxoplasmos, det kollade jag redan förra graviditeten – och då ska man väl vara immun? Men det hindrar ju inte mig från att oroa mig.)

Idag, på lunchen: åt jag grillad karrékotlett. När jag hade ätit en stund (jag satt och läste tidningen samtidigt och var inte så uppmärksam) så insåg jag att köttet var rosa inuti. Inte jätterosa, men ändå. Det smakade färdigt, tror jag, men knappast hårdstekt, om man säger så.
Aaaahh! Toxoplasmos!? Trikiner!? Eller något annat farligt?!?

*skärp mig* Jag skulle ju bli bättre på sånt här!