I mars 2003 fick jag missfall.
Jag tror det började den tredje mars, en måndag. Det började i alla fall med bruna flytningar.
På tisdagen ökade de och övergick till rött och små blödningar.
Jag oroade mig förstås, hoppades att det inte skulle vara missfall, men kände mig ganska liten och ynklig och orolig 
I min oro hade jag inte ro att sitta kvar på jobbet dagen ut – jag måste hem. Så jag gick en eller ett par timmar tidigare än vanligt, och jag lyckades även få sambon att gå hem samtidigt så att han skulle kunna finnas och ta hand om mig, finnas där med mig i oron.
På vägen till tåget köpte jag med varsin semla till oss. Jag tyckte vi behövde det. något gott, något trevligt, något positivt.
Senare, hemma, började det blöda alltmer. Rädslan och oron övergick mer till sorglig insikt.
Jag har inte haft några problem med semlor efter det. Jag har fortfarande tyckt lika mycket om dem som innan. Men varje år har semlorna fått mig att minnas den där tisdageftermiddagen. Inte så att det varit plågsamt att minnas, det har egentligen känts ganska OK, som en kontakt bakåt i tiden, ett sätt att inte glömma, ett sätt att ha det med mig vidare.
Men jag har ju inte sedan dess faktiskt varit gravid under semmelperioden.
Förrän i år.
Jag har inte ätit någon semla än i år.
Det har inte riktigt varit dags ännu, egentligen. Men nu börjar det bli det. Och då inser jag, att någonstans tar det emot.
Inte så att jag tror att jag kommer att få missfall av att äta en semla 
Men det tar liksom ändå lite emot, på något märkligt sätt.
Skumt sånt där…