Förra graviditeten sa jag nog att jag inte hade någon känsla alls. Fast om någon hade krävt att jag skulle klämma fram en gissning så hade jag gissat på pojke. Å andra sidan trodde jag att det var frågan om någon sorts ”kompensationsresonemang” eller vad man ska kalla det. Eftersom jag nog liiite hellre ville att det skulle vara en flicka, så trodde jag att det var jag själv som intalade mig att det var en pojke, för att inte blir besviken. Men var det verkligen det det var frågan om, eller var det kanske snarast en känsla? För ibland påminde jag mig själv aktivt om att det faktiskt lika gärna kunde vara en flicka. – Snacka om cirkelresonemang 
Nåja, ut kom en pojk 
Den här gången är min spontana känsla att det är en flicka. Det är den känsla jag haft hela graviditeten, bortsett från enstaka tillfällen. Jag kan inte riktigt säga vad det är – det är just bara en känsla. Men det är en påtaglig känsla.
Jag har väl generellt sett lite svårt att lita på sånt som ”bara” är känslor. I alla fall när det handlar om sådant där det finns ett ”rätt” svar. Risken är ju rätt överhängande att jag kommer att bli överbevisad, rent sakligt. Och då känner jag mig korkad, bortgjord, om jag känt fel. Då vore det ju bättre att inte spekulera