Men ibland vill jag fanimej inte vara gravid. Ibland skulle jag göra nästan vad som helst för att slippa.
Och ibland önskar jag att jag inte hade alla dessa jävla kloka och förståndiga spärrar, som hindrar mig från att göra dumma saker. Ibland önskar jag att jag hade modet att svälja en burk tabletter eller hoppa framför ett tåg.
Eller att bara någon kunde tala om för mig att det är OK. Att jag inte behöver orka allt. Att det är OK att jag inte är perfekt, inte alltid räcker till.
En klapp och en kram. Istllet för en evighetslång diskussion om att ”du gör alltid si eller så” eller ”jag har det också jobbigt”.
Fan.
Ikväll vet jag inte var jag ska bli av. Eller om tårarna nånsin ska ta slut. Eller om jag ens vill att de ska det. För alternativet är tomhet. Då är tårarna mer sällskap.