är annars vad jag ägnar mig åt idag.
Fast inte kopplat till förlossningen eller bebisen eller så. Det har jag väl annars haft min lilla beskärda del av att oroa mig för. Allt som kan gå snett, liksom – att bebis slutar sparka nu innan eller att något går fel vid förlossningen och så vidare. Men det oroa rväl de flesta sig för, mer eller mindre, och jag tror inte jag är värre än de flesta – jag brukar kunna skaka av mig det rätt kvickt.
Nej, idag är det Simons mage som ger mig ångest.
Han har ont i magen. Har haft, till och från, länge. Typ ett halvår. Inte jämt. Inte alls jämt. Men ändå ofta.
Vi har varit hos doktorn för det – i april tror jag det var. Doktorn har klämt och och lyssnat och frågat. Och det har tagits blodprover. De hittade inget fel.
Nu det senaste har det blivit värre. Han beklagar sig ofta över ont i magen. Speciellt när han precis har ätit, eller rättare sagt när han har ätit lite men inte ätit klart. Får gå och vila en stund innan han kan fortsätta äta.
Och jag vet att det finns rimliga förklaringar.
Han tar sig inte alltid tid att äta tillräckligt, vilket kan göra att han är onödigt hungrig till nästa måltid – och kanske helt enkelt får magknip. (Fast han säger att han har småont resten av tiden också.)
Han ska när som helst få ett syskon, och det märks att han är allmänt stissig. Oro kan sätta sig i magen.
Det är rätt konstigt på det hela taget att gå hemma med två lediga föräldrar, varav den ena inte orkar ett smack, och det liksom inte går att hitta på så mycket saker. Det är liksom helt annorlunda än vad han är van vid: att vara hos dagmamman och ha andra barn att leka med hela tiden. Bara det i sig kan ju bli stressande.(Han är verkligen inte van vid att det inte hela tiden finns någon som kan leka…)
Men det är inte lätt att låta bli att oroa sig. För så svävar den där otäcka tanken där.
Så fort man läser om barn som haft ont i magen, så handlar det om CANCER.
”Ja, hon hade ont i magen ett tag, och sedan visade det sig att det var cancer, och sedan dog hon.”
Och det är inte så himla lätt att kunffa bort den tanken hela tiden. Snarast blir jag så rädd att jag ska ignorera något som faktiskt är illa på riktigt. Tänk om jag inte tar det på tillräckligt allvar. Tänk om jag inte är tillräckligt påstridig som mamma – och han dör av den anledningen? Tänk om jag inte ställer rätt frågor, svarar rätt saker, kräver rätt undersökningar?
Tänk om det är så jävla illa, och jag bryr mig för lite?
Jag vet inte ens om det ska definieras som katastroftankar eller om det är att betrakta som normal mammaoro?
Och jag vet inte om det blir extra mycket ångest av det nu, när jag liksom ändå bara går och väntar…
Vi har i alla fall fått en ny tid på vårdcentralen nästa vecka. Men det är länge tills dess. Många dagar att oroa sig och känna att jag gör för lite. Och tänk om vi inte kan komma då – för att vi är på förlossningen?
)