Lillebror är född och har hunnit bli tre månader. Det blåa rummet har alltså numera en inneboende (och min mage slipper 
)
Det händer inte mycket på renoveringsfronten. Vilket ju är fullt logiskt, och helt och hållet vad jag räknat med, egentligen för hela första året. Men det är ändå lite frustrerande. Inte så mycket för att vi inte kommer någon vart som för det faktum att jag längtar efter den sortens aktiviteter. Som jag sa till sambon häromdagen: ”jag längtar efter att ha sågspån i strumporna”. Ja, kanske inte just efter sågspånen i sig. Men efter att ha gjort sådana saker att jag faktiskt fått sågspån i strumporna. Och efter att göra något konkret och handfast, och dessutom kunna ha fokus på något annat än att kånka runt på en frustrerad bebis.
Nå, lite har hänt sedan sist. När lillen var sex dagar gammal sattes svärfar in en diskmaskin åt oss (med hjälp av sambon). Svärfar stängde av vattnet helt utan förvarning, för att installera en ny blandare. I ett hus med en frekvent bajsande nyföding och en mamma med avslag. Fredag eftermiddag, i mitten av juli. Och sedan fick han inte saker att funka igen… GIssa om jag var arg? När en granne räddat oss (Tack!) så att vi hade vatten igen, fick det slutliga installerandet anstå några veckor tills en riktig hantverkare kunde komma.
Sedan skulle vi alltså egentligen inte ge oss på något direkt i nuläget. Men sambon har påpekat länge och väl att vi faktiskt MÅSTE rädda den ena glasverandan innan den totalt rasar. Det vill säga byta hörnstolpar och sätta masonit emellan tills dess vi har tid att renovera/komplettera fönstren i dem alternativt råd att köpa nytillverkade. Så nu är stolpar inköpta, och vi har börjat olja dem, för att sedan kunna måla dem. Och någon gång i november är det tänkt att taket ska stöttas upp, gamla väggar och stolpar ska väck och nya stolpar ska in på plats…
Nästa inomhusprojekt är annars tänkt att bli köket. Kanske kanske kanske till nästa sommar…? I alla fall, kök ska planeras i god tid, speciellt när man som vi har ett litet kök som måste planeras väl. Så nu har vi börjat tänka lite mer seriöst på kök. Om jag får tid och möjlighet ska jag försöka plita ner lite tankar kring det här (feedback välkomnas).
Ikväll har jag alltså stått ute i garaget och oljat stolpar 
Det känns udda. Det var så länge sedan, liksom – det tog faktiskt emot att våga, på något vis. (Speciellt när man liksom är van att vara på ständig amningsstandby.)
Så nu blir det sängen!