Vissa saker gör ont länge :-(

Jag snubblade över gammal skit. Letade efter saker i en gammal mapp på datorn. Hittade saker jag sparat som någon skrivit till mig på ett forum för längesedan. Uttalanden helt baserade på vad jag skrivit om den första tiden med Simon. Utifrån det jag skrivit där skrev personen bland annat

”hur fan tänker du egentligen??? hur i helvete kan du se ditt barn som en börda och INGET annat??”

”hur fan funkar du?? alla har väl haft ett krävande barn?????”

”skärpning!jag bara säger en sak stackars SIMON som har en sådan värdelös mamma som du som bara tänker på dig själv och dina BEHOV, ryck upp dig människa sådanna som du ska inte ha barn!”

”du borde adoptera bort din son eller lägga in dig inom psykiatrin.
eller i varje fall försöka vara en bra mamma åt ditt barn och inte vara så EGENKÄR”

”jag jobbar själv inom psykiatrin XXX och jag har haft många ”knäppbollar” som du så jag vet när det är dax att agera, som i detta fall. du verkar vara en fara för simon för att du inte får din tid för dig själv.”

”Att du ska vara som alla andra tycker jag är något befängt, med tanke på din bordeline personlighet”

Sparat finns också de snälla orden från alla som inte höll med. De värmer, de ger stöd, de gör att jag inte rasar samman under mängden av hårda, elaka uttalanden.

Men det gör ändå ont, ont, ONT, när jag snubblar över det igen.

Och jag vet numera. Jag har numera varit i kontakt med psykiatrin, när livet blev för jobbigt. Jag vet att det jag ”dras med” är GAD, generaliserat ångestsyndrom. Jag vet hyfsat väl hur jag ska hantera det – och det gör mig inte till en ”knäppboll”.

Jag vet också, genom kontakter inom psykiatrin och inom vården i övrigt, att Simon har det bra, att jag inte är en dålig mamma, tvärtom. Uttalandena är grundlösa. Jag tar ansvar för mitt mående och för familjens mående.

Men ändå, ändå, gör det så ont.