Da-da
Da-da
Da-da-DA!
Ja, så säger han.
(Idag. Igår hade han inte börjat. Nu är det som om han aldrig gjort annat.)
”Da-da” och ”ga-ga” och ”wa-wa”. Med emfas. Energiskt och med en väldigt tydlig språkmelodi. Han säger något – inte vad som helst, utan något väldigt specifikt, och han förväntar sig tydligt och klart att vi ska begripa.
Vilket vi faktiskt gör ibland. Vid matbordet innan idag är jag övertygad om att han menade ”Mer mat!” 
Det är ovant. Simon sa aldrig något ens likartat. Han skrek, han skrattade. Sedan lärde han sig härma ljud, och sedan lärdehan sig prata. Typ 
Inget dada i alla fall
”A-da-da-da-da! Da-da! Da-da! A-wa-wa-wa! Da-da.”
Han sitter på golvet, ler med hela ansiktet, nästan hoppar, och sträcker armarna åt sidorna och vill kramas