Ska man behöva ta sönder sig för att komma ihåg och tillåta sig att ta hand om sig själv?
En föredetta vattenpöl (efter murare som blandat bruk). Geggig mark, sluttande nedåt, precis vid sidan om bilen, där jag skulle sätta J på plats. En liten lätt halkning åt höger – med drygatiokilosklunsen på vänster arm. Rycker till i ryggslutet.
Just då gjorde det inte så ont, mer än de stunder jag satt i bilen.
Under dagen (detta hände vid typ 11?) har det varit rätt OK.
Framåt sen eftermiddag började det bli värre.
Ikväll har jag stundtals känt mig småfrossig, lätt illamående.
Nu är jag, på två alvedon, i närheten av människa igen – gråter inte, kvider inte.
FAN.
Och ÄNDÅ, ÄNDÅ, är det så jävla svårt att tillåta sig att säga ”jag gör inget mer ikväll än att ta hand om mig själv”.