Vit klänning och tårta

Jag ville inte gifta mig.

Jag är inte särskilt förtjust i kyrkbröllop. Jag avskyr präster som står och pratar på om gud och allt möjligt annat. Och som ateist skulle jag inte tänka tanken att gifta mig i kyrkan. Aldrig.

Jag är inte heller särskilt förtjust i bröllopsfester generellt. Konstiga traditioner, saker som går ut på att göra bort brudparet, saker som går ut på att det ska vara pinsamt för den ena eller den andra på ena eller andra sättet. Folk som ska pussa bruden när brudgummen är på toa och vise versa eller krav på att brudparet ska pussas på given signal. Tal med förväntningar (nästintill krav) från omgivningen, om att de nu förväntar sig små tassande steg från barn och annat.

Och ärligt talat är jag inte särskilt intresserad av det här med att gifta sig alls.
Varför?
Så här beskrev jag det i en tråd för ett knappt år sedan:

I grunden så handlar det på något vis om att valet att leva ihop är ett val man gör hela tiden. Jag vill inte stanna i ett förhållande för att jag liksom ”lovat” att jag ska göra det, utan för att jag fortfarande aktivt vill det, hela tiden. Förstår du hur jag menar? Jag är lite rädd att jag genom att gifta mig ska känna att nu har jag sagt att jag ska leva med honom, och då känna krav på att leva upp till det, och då kan känslan av det kravet bli skälet till att jag stannar. Vilket skulle kunna leda till att jag känner ett krav (från mig själv) som gör att jag tappar bort vad jag verkligen känner. Alltså att ”kravet”, även från mig själv, i sig kan döda känslorna.

Sedan känner jag inget behov av det ekonomiska. Vi äger huset tillsammans och har ganska likvärdiga inkomster. Och skulle vi gå isär, så känner jag inget behov av att få hälften av hans synthar.

Men så är det ju det här med barnen… När man har barn så bör man i alla fall skriva testamente, för att lösa vad som händer utifallatt.

Jag tror att det stod på vår att göra-lista i fyra år eller nåt sånt. ”Jurist”, stod det. Det betydde ungefär ”Ta kontakt med jurist och skriv de papper som måste skrivas”.
Det blev aldrig av.
Till slut suddade jag till och med ut det från listan – det tog ju bara plats, och vi visste ändå att det skulle göras och hade dåligt samvete för det.

För några månader sedan (?) kom vi fram till att det nog trots allt var enklare att gifta sig. Av rent praktiska skäl.

Jag tror det var den andre juli 1999. Det var någonstans i närheten av vattenkranarna, strax intill utedassen, på den underbaraste platsen i världen, med folkmusik runtomkring som soundtrack till livet. Då fanns HAN där plötsligt. Tramsig, söt och resten av helgen nästan en aning för efterhängsen

En månad (och många långa mejl) senare fyllde han år. Jag kunde just då inte åka 40 mil för att äta tårta – det fick bli helgen efter. Så då åkte jag upp.
Någon tårta fick jag inte – men väl en pojkvän.

I lördags skulle vi ha kräftskiva. Samma dag var det dessutom 10 år sedan vi blev ihop. Så när vi ändå hade lämpliga vittnen på plats, passade vi på att gifta oss tidigare på eftermiddagen. De enda som visste något var vittnena och den som höll i kameran, samt vigselförrättaren.

Så nu är vi gifta