Mens

Jag fick min första mens när jag var elva år och knappt fyra veckor. Mamma hade förvarnat mig om vad det var, men jag var väl ändå inte helt förberedd – jag hade ont och var lite smått illamående i typ ett dygn innan första mensen kom. Andra mensen kom redan två och en halv vecka (18 dagar) senare, och jag hade ordentligt ont och kräktes på toaletten hos de vi var på besök hos.

Mens var något påtagligt, som påverkade tillvaron. Med intervaller på oftast 23-26 dagar kom den, och inleddes oftast med ett par dagar med riktigt ont och illamående, för att sedan lugna ner sig resten av mensveckan.

Det föll sig väldigt naturligt att berätta för de andra i skolan när höstterminen började. Jag tror jag berättade för de andra tjejerna på gympan – det var ju ändå så uppenbart när jag skulle duscha. Och jag har alltid berättat för dem jag haft omkring mig. Det har varit självklart för mig att förklara varför jag haft så ont att jag inte kunnat vara med på gympan, eller legat dubbelvikt på stolen på engelskan, eller gått till vilrummet ett par timmar, eller varit tvungen att åka hem utan att jag egentligen varit sjuk. Eller för den delen bara inte varit på humör för att hitta på något eftersom det varit jobbigt nog ändå. Detta helt oavsett könet på dem jag pratat med. Tjejer och killar har förstås haft samma behov av att veta varför. (Och ofta är det lättare med killar, för de har inga förutfattade meningar om hur det känns. En del tjejer tror inte på att man kan ha så ont eller må illa, bara för att de inte själva har det så.)

Med tiden har jag förstått att det inte är så man gör. Att många smusslar med att de har mens. Att det är lite konstigt att berätta det för vem helst som råkar befinna sig i ens närhet de där dagarna. Av någon anledning är det något man inte pratar om. Eller i så fall bara tjejer emellan. (Man berättar inte för kollegorna på mötet att ”idag är jag lite off, för jag har mens”, medan det däremot är helt normalt att säga att man är trött för att barnen är sjuka eller man varit på konsert eller fotboll kvällen innan.)

Jag är dock fortfarande inte helt på det klara med varför. Är mens pinsamt? I princip alla tjejer har mens – vari består pinsamheten? Eller är den någon sorts gruppförstärkande grej, något man vill hålla killarna/de andra utanför? Fast i så fall hade det varit rakare även tjejer emellan. Och som sagt var, på vissa sätt är det enklare och mer okomplicerat att prata mens med killar – åtminstone i vissa fall.

_____________________

Det tog nog minst fem år efter min första mens innan någon tipsade mig om ipren, som sedan var min räddning under många år – en möjlighet att inte vara helt utslagen de där dagarna. Numera, efter två barn, klarar jag mig för det mesta utan värktabletter under mensen.