Vem är jag att förbjuda någon att ha klänning?

Klänning är ett väldigt opraktiskt plagg. I alla fall i många situationer. En fin, ömtålig klänning hindrar förstås en hel del lekar och andra aktiviteter. Klänningen kan gå sönder. Och den kanske inte håller en ordentligt varm. Jag har sällan på mig klänning när jag ska till jobbet, just för att jag tycker det är ett opraktiskt plagg. (Klänningar har dessutom sällan vettiga fickor, vilket jag tycker är en förutsättning för att jag ska kunna ge mig iväg på något som kräver ”ansvar”.)

Men klänning är också ett alldeles underbart plagg. En skön sommarklänning är så enkel att bara dra på sig, och så är man klädd. Inget kan ersätta den luftiga känslan av tunt tyg som sveper och fladdrar runt benen i en virvlande dans. Och när man pottränar ett barn är klänning ett jättesmidigt plagg :-)

Så ja, klänning är både väldigt opraktiskt och alldeles underbart. Jag vill inte ha klänning jämt, men det finns många tillfällen när jag inte vill välja bort klänning.

Detsamma gäller förstås mina barn: jag vill erbjuda dem samma möjligheter som mig själv. Om det är något jag gillar så vill jag förstås ge dem möjligheten att få samma positiva upplevelse. Mat, musik, intressen, kläder.

Men mina barn är pojkar.

Jaha? Än sen?

Vill de ha klänning så får de det. Vem är jag att förbjuda det? Vem är jag att förbjud dem att använda ett klädesplagg jag själv älskar? Det finns inga vettiga rationella skäl. Klänning är inte på något vis farligt, ohälsosamt, giftigt (inte mer än andra kläder).

__________________

Min grundläggande princip när jag handlat kläder till våra barn har alltid varit att alla kläderna ska de kunna ha oavsett om de är pojkar eller flickor – det har liksom varit gränsen för mig, att aldrig köpa ett plagg om jag inte också hade kunnat köpa det om barnet hade haft motsatt kön.

Jag har alltså två pojkar, och både har fått gå i klänning när de velat. Periodvis har de varit väldigt klänningglada.