En av de absolut värsta sakerna med att vara förälder är de där gångerna när man måste göra saker fastän barnet verkligen inte vill och det nästan känns som ett övergrepp

När barnet bara skriker och skriker och bygger upp panik och ilska, men det handlar om något som är absolut nödvändigt.

Med äldsta barnet var det framför allt när han var bebis. Och det handlade om sådana saker som att jag var tvungen att lägga ner honom för att kunna få gå på toaletten. Eller över huvud taget att lägga ner honom för något som var nödvändigt. Jag behövde ju faktiskt äta någon gång ibland. (Och med en liten bebis är det extra svårt, för man kan ju verkligen inte förmedla eller förklara, och dessutom var jag förstagångsmamma med ett hjärta som ännu inte alls hade vant sig vid att ibland stålsätta sig för att att jag också skulle överleva.)

Sitta i bilbarnstolen har periodvis varit en sådan grej för båda barnen.

Torka bajs i baken/byta bajsblöjor/sätta på ny blöja har i större utsträckning varit en sådan sak med minstingen. När han har bestämt sig, så har han. Och han skriker och slåss och gör allt för att inte behöva bli av med det där bajset som han vill ha kvar i baken, och han gråter och hulkar och skriker så han får ont i magen, och man önskar att man bara kunde strunta i det och låta det vara, för det är så hemskt att behöva hålla fast  honom och tvinga honom – men det vore ju varken hälsosamt eller trevligt att kleta in alla möbler och golv och kläder i huset med bajs (och så skulle de bli om man bara släppte honom i det läget), men man känner sig som en så hemsk förälder som ändå fortsätter, för det känns verkligen som någon sorts övergrepp…