Konstig

Jag har alltid varit konstig. Avvikande. Inte passat in i mallen, inte stämt med folks förväntningar.

Dels är jag kanske inte jättebra på att läsa sociala koder och förstå hur jag borde göra eller vara. Dels har jag inget intresse av att anpassa mig och göra som man ”ska” eller förväntas göra. Jag går hellre min egen väg och gör det ensam än att anpassa mig bara för att få sällskap.

Det har förstås ibland inneburit att jag inte haft jättemånga vänner. Periodvis har jag känt mig ensam, men numera är det sällan jag känner något stort behov av att umgås med många människor, och jag vet att det finns en klick med människor som gillar mig ändå.

Jag har haft egen klädsmak, helt off från modet (och det har jag fått lida för).

Jag har haft bestämda åsikter och principer och levt efter dem och sagt vad jag tyckt – och det har ofta inte uppskattats eller uppmuntrats från omgivningen.

Jag har inte passat in i folks generella uppfattningar om vad jag bör tycka, gilla, vara bra på eller intressera mig för utifrån ålder, kön etc. Det har inte funkat att placera mig i fack – i alla fall har det aldrig stämt, och jag har aldrig accepterat folks stereotypa placeringar av mig i fack eller generaliseringar.

Jag har varit bra i skolan. Bra i matte och naturvetenskap. Hörts och synts för mycket. Gillat fel musik. Inte varit intresserad av killar. (Jodå, jag är lyckligt gift, med en man. Jag har varit kär flera gånger, alltid i killar. Men under grundskola och gymnasium var mitt intresse för ”killar”, eller kärlek över huvud taget, nära nog noll, typ.) Jag dricker ingen alkohol. Jag tog inte körkort när alla andra gjorde det. Jag har aldrig haft någon stor längtan att ge mig ut på långa resor jorden runt. Jag kan rada upp oändliga mängder med konstigheter. Jag gillar inte högklackat – använder det i princip aldrig. Jag gillar inte smält ost och inte mögelost. Jag gillar inte tuggummi. Gillar inte lakrits och nästan inget godis. Och så vidare.

Jag är konstig. Avvikande. Jag vet det. Det har liksom alltid varit så att jag är lite annorlunda. Det är en del av min identitet. Och det är inget problem i sig. (Problematiskt blir det bara när människor omkring inte accepterar att jag är annorlunda – när de stör sig på det, är elaka eller så.) Jag har inget behov av att passa in, att stämma med mallen, att vara som alla andra. Det så välkända ”grupptrycket” har nog rätt liten inverkan på mig. Och när människor är elaka så får det mig inte egentligen att vilja smälta in mer – även om det sabbar mitt självförtroende. För jag är ändå jag.

Men så tänker jag ibland att rimligen borde egentligen de allra flesta uppleva sig själva som ”konstiga”. De som definierar sig som vanliga genomsnittliga normala borde väl vara ganska få. Det kan väl inte vara så väldigt många som faktiskt själva tycker att de passar i de fack de placeras i. Eller?

Jag vet inte. För från min synvinkel så verkar det som att det är väldigt många människor som ägnar väldigt mycket energi åt att vara precis som andra eller precis som man ska vara. Men kanske är det bara jag som missförstår?