Jobbet som aldrig tar slut

(Ja, det är en parafras på Ikeas lista.)

När jag läste det här så var min första reaktion något i stil med ”Jamen det gör jag ju redan!”

För ja, en del av det där gör jag. Och jag har ansträngt mig för att det ska bli så.

När vi köpte huset och började renovera för snart tio år sedan (herregud! är det så länge sedan?) så var visserligen jag mest van vid renovering, eftersom jag haft det omkring mig under min uppväxt (men aldrig gjort särskilt mycket av det själv), medan min man (sambo på den tiden) hade mer vana av att faktiskt rent praktiskt göra. Såga, skruva, spika, och så. Samt mer vana av att våga försöka. Så rent praktiskt konkret hade han ett försprång. Men litet. Vi gjorde tillsammans. Bestämde tillsammans. Åkte till byggvaruhus tillsammans. Och jbbade hårt på att båda prata med bygghandlare, hantverkare och liknande.

Sedan blev jag gravid och var under lång tid (tja, nio månader) betydligt mer begränsad att göra det praktiska jobbet. Jo, jag var det faktiskt. På grund av missfallsrisken fick jag inte göra många knop under ett bra tag i början, och sedan hade jag ändå inte ork – graviditeten påverkade mig väldigt mycket.

Och redan under graviditeten blev det ganska uppenbart: det var nu det fanns en påtaglig risk att han liksom skulle springa ifrån mig. Helt oavsiktligt, från bådas sida, men ändå. Det var så lätt att han, som kunde lite mer, gjorde jobbet. Speciellt eftersom jag ändå inte orkade eller kalrade av det just då. Och dessutom var han modigare med att försöka när det var något nytt och osäkert. Det var helt enkelt en stor risk att jag skulle bli fast med marktjänsten i köket. Och inte blev det lättare när barnet (senare barnen) var fött. Amningen har ju en fastlåsande begränsande effekt. Och klängiga barn som helst vill vara hos mamma är både fysiskt och mentalt hinder.

Men vi har kämpat emot. Trots att det många gånger skulle ha varit mer tidseffektivt (i alla fall på kort sikt), så har vi kämpat med att jag ska ha fått chansen att prova på och lära mig och fixa med renoveringen minst lika mycket. Så istället för att kompetensskillnaden mellan oss skulle öka så har den minskat (vem av oss som är kunnigast eller kompetentast beror nog på vad det handlar om, tror jag). Jag kan också! Och jag tycker det är kul. Och jag är envisare och uthålligare och får nog i längden mer gjort. I praktiken är det nog mer min förtjänst att övervåningen någon gång blev inflyttningsbar.

Så… jag tycker ju att jag gör det där redan. Snickrar och bygger och har mig.

Och sedan inser jag att jag har tappat drivet i det där och blivit bekväm igen. Jag har utökat mitt revir – men sedan har det stannat av. Det ökar liksom inte riktigt längre.

Fö det där är ju ett jobb som aldrig tar slut. Jag måste fortsätta att utöka mitt kunnande hela tiden. Fortsätta lära mig saker som det än så länge bara är han som kan eller gör. Fortsätta våga. Fortsätta göra saker som jag nog viserligen kan men som jag vet eller tror att han kan bättre.

(En komplikation är ju när de könsstereotypa förväntningar råkar sammanfalla med utbildning och jobb. Det ÄR ju han som kan datorrelaterade saker bäst. Han har utbildning och lär ut.)