Lycklig, då? Är jag lycklig?
Nä. Eller, jag skulle absolut inte uttrycka det som att jag är lycklig. Och det är mycket möjligt att de är lyckligare – jag vet inte.
”Lycklig” beskriver för mig en känsla, ett tillstånd – och är något ganska momentant. Mer av ett rus – kanske när man är ”hög på endorfiner”, ungefär. Lycka är något som kan infinna sig under korta stunder, när det inte finns bekymmer som stör tillvaron (så att hjärnan kan få vila), och man samtidigt är i en positiv sinnesstämning. Och till lyckokänslan bidrar ofta saker som man upplever som positiva på en väldigt basal nivå – värmande sol i nacken, porlande vatten, drillande lärkor eller mogen säd som rasslar stilla i vinden. (För andra personer är det förstås andra saker.)
Jag tror vissa människor har lättare än andra att känna sig lyckliga – det är en fråga om personlighet. Och jag hör nog inte till dem som har lättast att känna mig lycklig. Jag skulle inte svara ja på en direkt fråga om jag är lycklig. Men det betyder absolut inte att jag är olycklig. Jag är bara inget av det.
Och jag ser inte heller ren lycka som något eftersträvansvärt i sig. En trevlig (nej, fel ord – underbar eller fantastisk är förstås mer rätt) bonus om lyckan infinner sig. Men inget att bygga livet på att sträva efter. Jag strävar efter att leva mitt liv så att jag kan stå för det jag gör och samtidigt må bra.
(Behöver jag säga att jag är skeptisk till undersökningar om vilket land som har det lyckligaste folket och liknande?)