Jag har svårt för smittsamma sjukdomar. Svårt för allt som inkluderar smittrisk. Kräksjuka, höstblåsor (som antagligen lillplutt har nu) och allt vad det är. Man ska vara noggrann med hygienen, tvätta händerna, hålla isär handdukar… inte gosa och klappa och ha en massa fysisk kontakt. Sköter man allting rätt och bra så kan man klara sig undan smitta. Så då ska man göra vad som står i ens makt.
Ansvar.
Noja.
Så när barnen är eländiga och sjuka och behöver pysslas om, så blir jag… tillbakadragen. Eller, försöker undvika närkontakt av sådant slag som kan leda till smitta. Vilket ju gör mig allmänt undvikande. Och det är ju inte alls bra. Men hur gör man annars om man ska försöka undvika att smittan sprids? Sprida smitta får man inte göra.
Det är svårt att tro att jag jobbat med att städa sjukhus en gång i tiden. Men min smittnoja var inte så illa på den tiden. Det betyder inte nödvändigtvis att min allmänna noja blivit värre. Nojan hänger samman med insikt om vad som kan hända, insikt om vilken skillnad små saker kan göra i praktiken, och en massa andra besläktade insikter – som väl är delar av det som populärt kallas livserfarenhet.
Det är mitt ansvar som vuxen, med kunskap och insikt och erfarenhet, att se till att dumma saker, som jag har kunskap om hur man undviker, inte händer.
Därför är det också mitt ansvar om jag skulle dö av bröstcancer (eller någon annan cancer, eller någon annan allvarlig sjukdom). För det är ju mitt ansvar att hålla koll. Vi vet ju alla hur man ska hålla koll och hur viktigt det är. Så om jag inte upptäcker en eventuell knöl i tid, så är det jag som inte tagit ansvar, inte gjort min del. Det är mitt mitt MITT ansvar. Och skiter det sig så dör jag – och då är det mitt eget fel.
Och om man ska upptäcka i tillräckligt god tid, så måste man vara uppmärksam på varenda liten tendens till något som skulle kunna betraktas som knöligt. – Inte sjutton vet jag hur det ska kännas, alltså måste jag vara uppmärksam på allt och misstänka det värsta om allt.
Vilket förstås innebär att allt jag överhuvudtaget kan känna av ojämnhet i brösten ger mig ångest.
Alltså låter jag trots allt hellre bli att undersöka dem. Valet står ju i praktiken mellan 1) undersöka, hitta en massa, ha ångest, men inget är något att bry sig om, eller 2) inte undersöka och inte ha ångest. Och den dagen det skiter sig – vilket ju statistiken nästan säger att det ska (enligt en GAD:ares sätt att läsa statistik) – så kvittar det ju egentligen vilken strategi jag haft, för det kommer lik förbaskat att vara mitt fel att jag inte upptäckte det i tid, eftersom det hade behövt upptäckas tidigare.