Idag har jag varit och tränat igen. Och tagit det mycket försiktigt. För i morse böjde jag mig för att öppna toaletten, hostade och böjde ryggen åt andra hållet.
AJ.
Sträckning eller nåt antar jag.
En sak jag funderar över på dansen ibland är det här med olika lärares olika uppfattning om hur saker ska göras och vara.
Jag har dansat i många år nu. Mina första danserfarenheter är från 3-5-årsåldern, varefter jag gjorde ett uppehåll, men sedan har jag dansat mer eller mindre hela tiden från 13 års ålder. Jag har hunnit med rätt många lärare om man säger så.
Och alla tycker förstås inte likadant. De har olika uppfattningar om hur högt eller lågt man ska hålla armarna i en första position eller i en femte, om man ska göra si eller så med huvudet, hur piruetterna ska se ut, om man får luta ryggen mycket eller lite eller inte alls, och allt annat man kan tänka sig. Till viss del finns det en uppdelning mellan till exempel jazz och balett, men det finns ett stort överlapp. Knepigast på ett teoretiskt plan är det nog inom baletten, där många lärare anser att det bara finns en variant som är rätt och det är just hans/hennes, och gör man något annat så är det FEL. (Ja, det finns olika skolor inom baletten.) Inom jazz och modern finns förstås större förståelse för att det finns frihet och olikheter – men där är det ofta fysiskt svårare att lära om eller arbeta emot muskelminnet
Och då ska man ju lära om. Man ska anpassa sig och göra som just den läraren man just nu har klass för säger.
Det är inte lätt! Har man gjort på ett visst sätt en längre tid så har det liksom satt sig i muskelminnet. Speciellt om det satte sig ordentligt hos den allra första man lärde sig en position eller övning eller steg för.