Paketkalender och konsumtionssamvete (tankar från hon den där mamman som tänker för mycket)

Jag är uppvuxen med paketkalendrar till jul.

Hemma fanns det två stycken. En korsstygnsbroderad bonad, en massa tomtar och annat på röd botten, och så 24 fastsydda plastringar som det knöts fast paket i. Och en som mamma hade sytt av diverse tyglappar: ett höghus med ett antal fönster (och dörrar, skorstenar och annat) i allsköns avvikande tyger som var fickor – totalt 24 stycken.

Båda användes. Både jag och min bror skulle ju ha småpaket varje dag, från 1 till 24 december.

Dessutom fanns det paketkalender hos dagmamman; den var av samma princip som den första jag beskrev, med ringar att knyta fast paketen i. Och i den hängde det många paket. För varje dag fanns det lika många paket som det den dagen fanns barn hos dagmamman, inklusive hennes egna två. Eftersom mamma jobbade halvtid, på schema, så var vi inte hos dagmamman alla dagar, men de dagar vi var där fick vi alltså paket både hemma och hos dagmamman.

Det var ju förstås mest småsaker. Enkla änglar och tomtar att hänga i julgranen, blyerstpennor och suddin. Men ändå, det var spännande och uppskattat.

Vi har fått ta över lapphuset från mamma. Första gången det användes här var julen för snart fyra år sedan, när vi bara hade ett barn (i alla fall utanför magen), då knappt fyra år gammal.

Och… tja, det känns mer komplicerat nuförtiden. Jag vet inte om det är jag eller barnen som ställer högre krav nuförtiden :-) Det känns ju slösaktigt att ge en massa skräp – inte vettigt för miljön. Och därför ska det vara vettiga saker, helst varje dag. Men då blir det dyrare, och större saker. Och då blir barnen mer bortskämda.

Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Det finns inget sätt att göra rätt och bra på. Hur jag än vänder och vrider på huvudet så får jag dåligt samvete – det blir fel på minst en av aspekterna miljö/resurser, kvalitet och kostnad/bortskämdget.

Men visst, kalendern var uppskattad.

Ett par år senare hade vår legotokiga unge upptäckt det här med legokalendrar. Han fick välja mellan paketkalender och legokalender, och valde legokalender. På ett sätt en besvikelse, för det är ju mysigt att fixa och dona med att välja och slå in de där småpaketen,men samtidigt skönt att slippa allt vändande och vridande för att kunna få till det bästa möjliga trots alla dåliga samveten och aspekter.

Året därpå – alltså ifjol – körde vi paketkalender, för första gången till både barnen. Och med mammans samvete ännu mer ansträngt av alla samveten kring konsumtionshets, skräp, kvalitet, kostnader och bortskämdhet. I år har storebror valt att det ska bli legokalender (och jag har strikt talat inte frågat lillebror – det blir helt enkelt så.) Vi får se hur det blir nästa år.

Det är svårt det här med mysighet, pyssla om och skämma bort lite lagom när man tänker för mycket och har insett en massa. Och jag antar att jag för över ganska mycket dubbla känslor till mina barn. Helst vill jag ju behålla paketkalenderkonceptet, men fylla den med bra, små, billiga, miljövettiga saker som kan inspirera dem på ett bra sätt. Men tyvärr står det still i mitt huvud. Ja, alla idéer välkomnas – men var beredd på att de kommer att genomgå en hård prövning av en nitisk och kritisk domare: jag.