Vi har ju förstås redan en del buxbom som inte mår bra. Men så har det ju varit länge: det är ett parti som var litet och förtorkat och förkrympt och långamt döende redan när vi flyttade dit. Och nej, vi vet inte varför. Å andra sidan så mår de allra flesta av våra buxbomar bra och växer så det knakar, trots att de är gamla och har fått växa lite för mycket och sedan klippts ganska hårt och så vidare. Och de blommar och frösår sig.
Undrar om det har någon del i det förresten. Jag antar att de allra allra flesta buxbomsplantor som säljs är sticklingar. Det vill säga väldigt väldigt många av dem är genetiskt sett samma individ – det är bara fråga om en vegetativ förökning. Och det innebär ju förstås att de är väldigt utsatta: det finns ingen genetisk variation, och det som tar kål på en planta tar förmodligen kål på alla som är från samma ursprungsplanta (eller i alla fall väldigt många av dem). Fröförökade plantor borde alltså ha bättre odds för att vara friska/inte smittas. I alla fall generellt.
För övrigt har vi ju även en hel massa häckar av en annan väldigt utsatt växt: alm.
Att döma av gamla flygfoton har det tidigare (fram till för 25 år sedan, kanske?) funnits ett antal stora träd på tomten som nu inte längre finns kvar. Vi gissar på almar, och att almsjukan tagit död på dem och att de tagits ner.
Men almhäckarna har vi kvar. I mängder. Enstaka plantor ser inte ut att må bra, eller är nästintill döda. Men de allra flesta växer och frodas (och behöver ibland klippas flera gånger per år för att kaffegrottan ska förbli en grotta och inte ett ogenomträngligt snår och för att det ska gå att köra ut och in bilen på infarten).
Undras om de hårt klippta häckalmarna inte är gynnsamma för almsplintborren? Om det helt enkelt behöver vara stammar över en viss diameter för att insekten ska kunna ta sig in – eller för att svampen ska kunna få fäste?