Om mod och mode

Jag har aldrig brytt mig om mode.

Nä, så får man ju inte säga.

”Det är klart du bryr dig.”

”Självklart blir vi alla påverkade.”

Tja, det beror ju på vad man menar.

Men jo, jag har min klädsmak. Den förändras självklart – jag har inte samma klädsmak nu som på högstadiet – men mycket långsammare än modets växlingar. På mellan- och högstadiet var min klädsmak långt mer avvikande från modet än idag. Jag stod upp för min klädsmak, sydde själv och utstod spott och spe (okej, det var nog mest spe) för min smak.

Idag klär jag mig inte direkt avvikande. Jag orkar inte längre; det var länge sedan jag orkade. Eller, det är inte lika betydelsefullt för mig med kläder längre.

Men jag har fortfarande min smak, även om det inte är samma smak som då. Jag klär mig i kläder jag gillar. Andra kläder köper jag inte och tar inte på mig. Oavsett mode.

Det innebär att vissa år sammanfaller modet hyfsat väl med vad jag gillar. Det vill säga de åren hittar jag fler klädesplagg än jag behöver som jag gillar. (Det säger ju dock inte så mycket; man behöver inte så många plagg på ett år, och det är ändå så att de flesta kläder inte intresserar mig och en del är hemska.) Dessa år kämpar jag med att inte förköpa mig. Andra år (de flesta år) är det istället ytterst få plagg jag tycker är ens acceptabla och fruktansvärda mängder med kläder jag inte förstår att folk vill ta på sig. Dessa år är jag tacksam om jag kan hitta baströjor och jeans jag gillar, så att jag kan fylla på när saker slits ut. Och ibland blir jag förstås tvungen att köpa saker jag inte helt gillar, därför att de är de bästa av de alternativ som erbjuds vid det tillfället.

Så ja, modet påverkar mig. Det påverkar ju vad som finns tillgängligt, och utifrån detta tillgängliga är jag tvungen att välja om jag inte själv ids sy (och det ids jag inte så ofta nuförtiden).

Modet påverkar också vad folk i allmänhet accepterar. Så beroende på vad modet för stunden dikterar blir det olika svårt, eller krävande, för mig att tillåta mig att klä mig som jag vill. Att avvika kräver ju som bekant att man pallar med mentalt stryk. Att avvika från modet kräver mod ;-)

Vad gäller det här med tillgänglighet så stör det mig. För jag tänker trots allt på kläder som något med en funktion: något som ska skydda och ge värme, typ. Och funktionellt settborde folk ha ungefär liknande behov från år till år. Till exempel bör det rimligen alltid finnas behov av normala byxor (vilket man ju alltså inte kan tro vissa år i affärerna). Andra saker har man behov av beroende på ens livssituation, hälsostatus etc. ”Mammakläder” (borde heta gravidkläder…) har ju de som är gravida behov av, när de är gravida. Men nä, det är tydligen också en modegrej, det märkte jag vid mina båda graviditeter: när jag var gravid andra gången så var det uppenbarligen mycket mer modernt att vara gravid och många fler affärer hade mammakläder.

Och långkoftor har jag inte känt behov av innan. Men nu när jag har ont i ryggen är det jättebra med något varmt som går ner om ryggen. Och tack och lov har jag en långkofta som mamma lånade mig när lillplutt var liten och jag ville ha något varmt men öppet fram att amma i. Den är rätt sliten, koftan. Det kunde vara läge att skaffa en till, innan den gamla helt lägger av, eller ändå, för att ha något att byta. Och långkoftor har jag ju sett i affärerna.

Jaså, jaha, det var visst för några år sedan? Det var då det var modernt… inte nu.

För övrigt skrev Sydsvenskan om leggings häromdagen :-)