Konsekvenser av kräksjukan: hur gör vi nu med bilbarnstol?

Minstingen är tre år och åtta månader. Rekommendationen är (tror jag? – det var länge sedan jag läste på senast…) att barn ska sitta bakåtvända i bilen åtminstone till fyra års ålder, och helst ännu längre – till fem år eller så länge det funkar och finns stolar som passar.

Med åttaåringen bytte vi två veckor innan fyraårsdagen. Då var det erbjudande på en stol vi ville ha, och snart jul och dags för långsresor, och han hade längtat så efter att få sitta framåtvänd och vi hade inte hjärta att vänta två veckor till när nu stolen redan fanns köpt.

Vår treochetthalvtsnartfyraåring har också börjat längta efter att sitta framåtvänd. Eller, det har han ju längtat efter ganska länge. Det är obekvämt att sitta bakåtvänt. Svårt att ta sig in på plats och ut igen. Den som ska spänna fast honom får stå krum i en hopplös ställning och dra åt bältet – skitkasst ergonomiskt sett för min stackars rygg. Men vi har sagt att det dröjer ett tag till innan han kan byta. Försökt hålla på i alla fall fyra år. Men tänkt att det kanske kanske trots allt skulle bli något innan även den här gången. Kanske. Dessutom har stolen börjat bli sliten i tyget på sätt som nog liksom inte är så mycket att göra åt. Trasig. Fast samvetet säger att det är fel.

Så kom då kräksjukan i söndags. I bilen. I bilbarnstolen. Så numera är bilbarnstolen nedkräkt bortom all räddning. Kräk ner i fästen och spännen och saker. Det går inte att få den ren på ett sätt som  gör att man vill använda den igen.

Den akuta lösningen var självklar. Treochetthalvtåringen fick låna åttaåringens bilbarnstol; åttaåringen fick ta en enkel bilkudde som vi köpt att ha som reserv/extralösning.

Där är vi nu. Så har de åkt den här veckan. Minstingen har alltså fått åka framåtvänd. Han ser samma värld som vi. Han kan lätt ta sig in och ut ur bilen. Det är fantastiskt för hans självkänsla, och tydliggör att han inte längre är så påtagligt liten.

Men samvetet skaver.

Vi behöver förstås köpa en ny stol till honom. Storebror bör förstås få ha sin stol igen och ha den så länge som möjligt.

Men vad ska vi köpa till treårochåttamånadersungen? Ja, samvetet säger ju att vi bör köpa en bakåtvänd. Men för kanske bara några månader, och som mest ett drygt år? Är det rimligt och vettigt?

Kan vi leva med samvetet av att inte sätta honom bakåtvänd?

Kan vi verkligen med att sätta honom bakåtvänd igen?

Hur hemska föräldrar på en skala är vi i det ena respektive andra fallet?

(Det smidiga vore förstås om några pålitliga människor hade en lämplig okrockad oskadad okräkt bakåtvänd stol att låna oss eller sälja billigt.)

Gaaaaahhhh… beslutsvånda.