För några år sedan rev vi ut det gamla skåpet ur farstun. Sedan dess har jag då och då gått och tänkt att man skulle köpa en burk färg och måla väggarna där. Slippa den hemska blåa färgen. Slippa blandningen av omålade partier, flagnande partier och partier i olika färger.
Egentligen har vi ju för vana att göra saker ordentligt när vi gör dem. Ett helt rum i taget. Riva ut allt som behöver rivas ut och göra om. Väggar, golv och tak. Och i den långa förlängningen har vi tänkt oss klinker på golvet där. Gärna med golvvärme under – det finns ingen uppvärmning alls i farstun, och det skulle vara smidigt med golvvärme i en groventré.
Men ändå. I väntan på det skulle man faktiskt kunna gå och köpa en burk vanli jävla färg och måla över skiten. Har jag tänkt…
Nu är ju saker sällan så enkla i praktiken. I alla fall inte här. För den där blåa färgen som sitter där är av ett mycket märkligt slag, som egentligen inte flagnar utan kan rivas av ungefär som om det vore ballonggummi.
Efter mycket resonerande i färgaffären är kontentan att vi nog måste börja med någon sorts häftgrund. Inte bara slabba på färg, alltså.
Och innan dess måste man ju få rent skiten. Så häromkvällen, efter att vi tömt rummet på bänkar och kläddkrokar, jackor, regnkläder, termobyxor, mösskorgar, skor, stövlar och diverse bös, ställde jag mig och började skrubba väggarna från smuts och annat märkligt (”mikrobiell påväxt” bland annat). Såpa, hett vatten och en grön svamp.
Hade man inte sett hur det såg ut innan så hade man inte trott att jag fått bort nåt alls. Det ser fortfarande för jävligt ut. Fruktansvärt otacksamt jobb, alltså.
Det lär bli åtminstone en gång till innan man ens kan gå vidare till målartvätt.
Pingback: Sanne skriver » Damm, prylar och kreativitetens baksida
Pingback: Sanne skriver » Ja, det var en dålig idé