Det finns en grabb jag ser ibland. (Eller vad säger man? Kille? Han är vuxen. Fast yngre än mig. Närmre än så vet jag inte – jag är så dålig på att bedöma ålder.) Han åker med samma tåg som jag. Och samma buss. Så han är inget storstadsfenomen, även om han kliver på inne i stan.
Han är lång. Och han är (alltid, i alla fall när jag ser honom) klädd i kjol eller klänning. Lång, svepande runt benen.
Idag kom han med rullbräda i ena handen, och en kasse med eldjongleringsgrejer i andra handen.
Han finns. Det gör mig glad. Hans existens gör mig glad. Han finns, och det är liksom inte mer med det. Det är den naturligaste sak i världen.
1 kommentar
Hej där!
Vadå?… detta är precis som allt annat, kläder och åter enbart kläder ovasett vilket kön som bär de. Ingen stor sak alls.
Vara sig själv, det är svårt men samtidigt väldigt lätt. Vi är alla den vi är, oavsett om vi visar det utåt eller ej, men jag hoppas på en framtid där ingen behöver gömma sig bakom en mask. För det funkar inte att inte vara den man är, det kanske går ett tag men inte i längden. Jag önskar att jag var unik när jag säger att jag fick ändra på mig för att i så stor utsträckning som möjligt undvika mobbing, men jag tror att de flesta har samma problem som jag haft fast i olika utsträckning och i olika situationer. Så stå på dig och tro på dig själv. För det är en själv som vet vem man är, inte någon annan. Man känner sig själv bäst!