Monthly Archives: juli 2012

Katten på råttan, råttan på repet och råttan i grunden – men nu tror jag vi nått botten

Vi började alltså det här golvprojektet för att en av golvbjälkarna sviktade – trodde vi. Men när vi tagit upp golvet så visade det sig att det inte alls fanns någon bjälke där det sviktade utan bara en extra ”spikbräda” mellan bjälkarna. Att det sviktade berodde alltså på att det inte fanns någon bjälke, och på att gruset under spikbrädan hade trycks ihopa såpass med tiden att det liksom fanns plats under pikbrädan.

Trodde vi.

Men gruslagret under spikbrädan var bara sisådär sex-sju-åtta cm tjockt, och snarast hade nog en del av gruset försvunnit ner mellan springorna i undergolvet – och anledningen till sviktandet var förmodligen framför allt att undergolvet höll på att ge upp.

Tror vi.

Och nu tror jag att vi kommit till botten. Men man kan ju aldrig veta ;-)

Idag har vi grävt bort de mesta av gruset ovanpå undergolvet (det var omöjligt att få bort allt: en del rasade ner i de flera cm breda springorna, en del rasade ner när vissa av brädorna gav vika igår, och en del lyckades vi inte gräva bort för att spaden fastnade i gamla spik – och för att det helt enkelt inte var meingsfullt att försöka få helt rent).

Sedan lyfte vi bort undergolvet. Det visade sig vara mycket enkelt. Undergolvet var alltså konstruerat som så att man på var sida av bjälkarna satt brädor en bit ner, för att skapa en list man kunde placera de korta undergolvsbrädorna på. Och sedan hade man lagt ner dem där. Punkt. Det var bara någon enstaka bräda som faktiskt var fastspikad, de allra flesta var bara att lyfta upp, rätt upp och ner. (Och så fick man duscha i grusdimma på köpet.)

Till undergolvet hade man (i vanlig ordning) använt vad man haft över. Så det var en salig blandning av brädor: olika bredder, delvis olika tjocklek, en del spontant (fast det hade man ju inte använt sig av här) men det mesta inte. Och antingen så var det av väldigt olika ålder redan när det lades dit, eller så hade det klarat sig väldigt olika bra av helt annan anledning, för en del var väldigt orangripet och annat inte alls. Jag tror att man använt en blandning av gammalt och nytt trä. en hel del av det var i alla fall gammalt och hade spikar i sig från tidigare användning.

Och vad hittade vi då, när kom ner till botten? (Förutom själva botten då, som består av grus/marken.) Jo:

  • En sedan mycket länge död råtta, med helt skelett och svans och en hel del skinn
  • Fortsättning på den största vindaplantan samt en hel planta till
  • Andra ändan av ett ventilationshål till matkällaren

Nu är vi nere. The botten is nådd – the only way is up!

botten1

På bilden syns botten i delar av rummet, och i andra delar finns undergolvet kvar. De översta plankorna är från det gamla brädgolvet och ligger utlagda för att vi ska ha något att gå på.

Lycka är att ha nåt eget

Något som man själv kan bestämma över.

Som ett eget trädgårdsland. Där man själv kan bestämma vad och när man ska plocka eller inte plocka. Utan att mamma eller pappa säger att man ska vänta eller låta bli.

Minstingen, snart fyra år, säger ”Jag ska gå ut till trädgårdslandet och ta lite mellis!” Det betyder att han ska gå ut och äta några sockerärtor. Ur sitt eget trädgårdsland.

Och han kommer in med blommor han plockat. Ur sitt eget trädgårdsland. ”Till dig, mamma!”

Hans blommor. Hans ärtor. Som han varit med och sått. Stoltheten och glädjen lyser om honom. Han njuter av sockerärtornas smak och kras.

Hans kungarike. Som han med glädje vill dela med sig av.

När man trodde att man hade koll på situationen, eller En renoverare ska alltid vänta sig överraskningar

Nästa steg med golvet skulle vara att lasta ut stora mängder grus/fyllnadsmassa. Ja, det är ju vår erfarenhet från de två tidigare golv vi brutit upp på bottenvåningen. Det har legat grus hela vägen upp till golvet, och vi har sedan grävt bort det för att få ventilerad grund. (I skrivande stund minns jag knappt varför – det är ju snart tio år sedan vi redde ut hur vi borde göra, efter diskussioner med ett antal personer, men jag har för mig att det i korthet handlar om ventilation, fuktförebyggande och för att minska eventuella radonproblem.) och det fanns ju ingen direkt anledning att tro att det skulle vara annorlunda den här gången. Herregud, det är ju samma hus! Och ja, huset är byggt i omgångar, men herregud, det är ju fortfarande fråga om samma huskropp. Eller, beroende på hur man räknar så i alla fall samma huskropp som köket.

Så det var det vi var inställda på nu. Forsla ut stora mängder grus. Många många lass med skottkärran, att trassla på lite småmärkliga sätt över enstaka brädor och sedan genom hall och veranda, ut till ett släp, för transport iväg. det var vad vi föreberedde oss på. Fasade för. Stora mängder grus. Tungt. Och tråkigt. Inte spännande, bara jobbigt.

Åtminstone jag drog mig för det.

Kanske borde vi ha anat. För visst såg det lite märkligt ut i gruset. Nästan som att det formade sig efter något – brädor eller så. (Fast jag trodde ju det var tvärlagda bjälkar vi hittat under.) Och det funkade inte att köra ner en spade i gruset när jag skulle få upp vindorna. (Men jag trodde ju bara det berodde på stenar.) Och det gungade ju lite märkligt på de där gruspartierna…?

Men vi föreberedde.

Och under förberedandet klev min man på gruset. Det där som skulle vara kompakt grus och inget annat. Ja, vi hade ju klivit på det flera gånger de senaste dagarna, utan annan effekt än att det svajade lite. Och så plötsligt rasar han igenom.

Det är inte alls grus hela vägen ner. Det är bara typ 6-8 cm grus, som ligger på ett undergolv.

På varje bjälke verkar det vara fastpikat en bräda längs med på vardera sidan, som stöd. Och från detta stöd sitter det brädor mellan bjälkarna. Brädorna är alltså bara ett fack långa. Och de sitter med lite mellanrum och är inte spontade. Det är liksom inte frågan om något riktigt golv, utan bara ett underlag för gruset. Och gruset är väl att betrakta som någon sorts isolering, skydd mot vinddrag, ljudisolering, eller nåt sånt.

Tror vi i alla fall. Teorierna kan ju skifta så fort som en bräda faller.

Under undergolvet är det luft. Kanske tjugo-trettio cm luft.

Nu har vi i alla fall börjat forsla ut gruset. Det lär gå betydligt fortare än vi befarade, med tanke på hur lite grus det var i praktiken :-) Får se vad morgondagen bjuder för överraskningar? ;-)

Och ja, visst funderar jag ibland… Det heter att huset ska vara byggt 1925. Vi brukar utgå från att det är året de började bygga, för det är tillbyggt i flera omgångar, ”efterhand som de hade tid och råd”. Och då bör ju rimligen hela huvudlängan ha byggts på en gång. Tycker man. Men dagar som denna vänder och vrider jag på huset i mitt huvud för att se om det kanske är så att även huvudlängan började som något mindre. (Varför är det annars så totalt olika konstruerat i matrummet jämfört med köket?) Och började man verkligen så sent som 1925? Fanns det inget på platsen tidigare än så? Eller var det kanske först 1925 som det fanns något som var så stort att det räknades som ett hus?

Märkligt är det. Frågorna är många, och de allra flesta svaren lär utebli.

God idé, misslyckat genomförande

Häromdagen, när jag skulle sätta en extra sats fläderblomsaft, stod jag utan citronsyra – den var slut hemma och slut i affären. Därför googlade jag efter recept på flädersaft utan citronsyra (eller vinsyra för den delen), mest för att kolla om det fanns folk gjort det tidigare.

Ja, det fanns det förstås.

I någon kommentar till något av recepten läste jag om någon som brukade göra marmelad av citronerna som används när man gör flädersaft – efter att saften är klar, alltså – och att det brukade bli en mycket god marmelad, med lite flädersmak.

Eftersom jag många gånger tittat på de där citronerna när flädersaften blivit klar och suckat över att slänga dem, så kändes det som en bra idé.

Igårkväll hällde jag upp den klara saften. Sedan var det nattning av barn som inte kunde somna. Vid elvasnåret byttes jag av av min man och gick för att koka marmelad.

Koka marmelad. Ja, då tar man ju fram Vår kokbok anno 1964 och utgår från det recept på citrusmarmelad som jag alltid använder.

Så jag rensade ut citronerna från blomkladdet, hackade dem, och vägde dem. Typ 280 g. Till det borde jag ha ungefär 2,8 dl vatten. Jag tog den halva dl flädersaft som hade hunnit rinna av ytterligare, och så drygt 2 dl vatten till. Lät det koka en dryg halvtimme (ska vara 45 min enligt receptet). I med socker. Jag tog 5 hg, vilket var något mindre än i receptet. Kokte i 45 minuter (som i receptet). Struntade i allt med att skumma och tillsätta citronsyra och sånt. Hällde upp på burkar – och gick och la mig.

Efter att ha ätit en macka med denna marmelad i morse så kan jag meddela: ja, det smakade lite fläder. Och det var alldeles alldeles för sött! Citronerna hade uppenbarligen förlorat väldigt mcket av det sura och tagit upp väldigt mycket syra vid saftgörandet.

Lite googlande visade däremot att det finn många som gör marmelad på flädersaftscitronerna. Och alla verkar utgå från ett recept i DN 2004 (eller ja, det kanske finns äldre källor):

  • Till 3-4 dl marmelad behövs:
  • 3 citroner i skivor från flädersaftskoket
  • 1 dl flädersaft
  • 1 dl socker

Skär citronskivorna i små bitar eller kör dem hastigt i matberedare. Koka dem med flädersaft och socker utan lock cirka 10 min, tills marmeladen tjocknar.

Baserat på min erfarenhet låter det som en bättre idé :-) Fast som den snåljåp jag är vill jag nog inte slösa med den nygjorda saften. Men nästa gång tar jag betydligt mindre socker, i alla fall :-)

Dagar när lunchplaneringen består av att gå ut i trädgårdslandet

Nyss hemkomna från stranden. Lunch måste man ha. Har vi nåt hemma?

Går ut ett varv i trädgårdslandet. Plockar lite mangold, lite sockerärtor och några morötter. Tar upp några stånd med potatis.

Barnen plockar lite tomater och jordgubbar. Minstingen plockar lite ärtor från sitt land.

Går in. Sköljer potatisarna lite innan jag kokar dem. Förväller mangolden och gör en mangoldstuvning. Minstingen fräser sina sockerärtor i lite olja, häller över dem i en glasskål, häller på lite vatten och kallar det sallad.

Morötter, tomater och resten av ärtorna sköljer vi bara och serverar råa.

Alla är gravt nöjda med lunchen. Men det var för lite mangoldstuvning, tycker samtliga. Så vi får göra det snart igen.

Korthårig minsting

Häromdagen deklarerade mintingen att han ville ha kort hår. ”Så där kort att man nästan inte har nåt hår.”

I den här familjen är vi generellt ganska långhåriga. Både jag och min man har långt hår. Åttaåringens hår framtill (”luggen”) räcker i princip ner till hakan, och baktill går det en bit ner på ryggen – och han vill ha det så.

Minstingen har nog ändå haft kortast.

Men nu ville han ha kort. Så jag klippte honom. Inte riktigt ”så kort att man nästan inte har nåt hår”, för jag tänkte att det var bättre att inte ta för mycket i första skedet, ifall vi missförstod varandra eller nåt, men i alla fall väldigt mycket kortare. Han blev nöjd.

Och jisses, så lång han ser ut med det korta håret.

Det blev en röjsåg

(Bakgrund till det här inlägget.)

En bensindriven. Tvåtaktare.

Det känns förstås vansinnigt.

Jag har aldrig nånsin kört bensindriven gräsklippare. Både hemma och här har det varit handgräsklippare som gällt. Bensindrivet har känts onödigt och miljömässigt fel. (Och numera har vi ju till och med en bil som huvudsakligen inte går på bensin.)

Som sagt var, det känns fullkomligt vansinnigt.

Men ändå, efter mycket resonerande och velande så var det där vi landade. Till slut konstaterade vi att vi måste ta ett beslut. Vi kunde inte ha det så här. Trädgårdens alla små skrymslen och vrår växer igen. Det funkar inte. Och det funkar inte att fundera och vända och vrida i all evighet. Och utifrån sammanvägning av vad vi behöver, vad som funkar praktiskt, vad det kostar och vad som faktiskt finns att köpa i trakten av handlare som känns seriösa och kunniga så var det så här det blev.

För nej, vi klarar oss inte med bara en vanlig gräsklippare. Det går bra där det är platt och jämnt och fint och riktig gräsmatta. Inte på allt det andra…

Och nej, vi klarar oss inte med bara en lie. Lie funkar knappt ens på de större sammanhängande ytorna. Och absolut inte på smala ställen, mellan saker, där man behöver trassla och komma intill.

Så nu har köpt en röjsåg. Och en multiklinga (i stål, ja), som kan ta både gräs och sly. Högst relevant här, ja. (Det finns huvud med trimmertråd med också, men den har vi bara tänkt använda undantagsvis.)

Det är nytt och komplicerat och ovant. Stor maskin. Tungt. Annorlunda tyngdpunkt, annorlunda klippteknik. Det ska fyllas på bensin. Det ska startas på märkliga, magiska vis, med choke och grejer. Det ska användas hörselskydd.

Men jag inser alltmer att det nog är att betrakta som nästintill nödvändigt (med moderna mått) att ha något i den stilen på vår tomt. Det förbättrar våra möjligheter att hålla trädgården i någorlunda skick ganska drastiskt.

Och ja, usch vad jag har dåligt samvete för det – jag ska ju göra rätt! ;-) (Det där med krav på sig själv…)

Men om jag bortser från bensinochtvåtaktssamvetet så tror jag att det här kan bli bra.

Nu är golvet borta…

Ja, idag har vi fortsatt bryta golv.

På det hela taget var det väl mindre spännande idag. (Och jag är trött och kommer inte att orka skriva någon uppsats – men jag har utlovat rapport, så nåt måste jag ju skriva :-)) Här kommer ett urval av dagens noteringar:

  • Ytterligare några musbon och ett antal musskelett. Dessutom en knapp, ett rostigt mynt, någon sorts emblem för en bilfirma och tidningspapper.
  • Vi har följt vindorna vidare. Totalt sett blev ett mycket stort nystan (eller vad kallar man det?) av bleka långa skott (tacka fan för det när de levt därunder i 80(?) år?!?). Totalt verkar alltsammans komma från ungefär tre plantor…! Nu är detta uppryckt och utslängt – men de kommer väl igen, som vindor brukar göra – rötterna går djupt och är så nära odödliga som nånting kommer.
  • De bjälkar som faktiskt är bjälkar och inte bara brädor har sett riktigt fina ut när man kommit en bit bort från ytterväggen.
  • En av bjälkarna fortsätter in under murväggen brdevid murstocken… I samma hörn (fast väggen åt andra hållet) har golvet tydligen tidigare fortsatt in under väggen till vardagsrummet, men de gamla golvbrädorna är avsågade kant i kant med väggen (på hitsidan, liksom), coh hängde alltsin inte alls samman med det befintliga golvet i matrummet.
  • Den golvbjälke som var dålig och gjorde att skänken skakade och porslinet klirrade och som var den avgörande faktorn för att vi skulle byta golvet – var inte alls en bjälke, utan en av de spikbrädor som fanns mellan bjälkarna. Brädan var inte dålig på något vis. Däremot hade den ju inget fäste i väggen, eller nedåt för den delen, utan vilade helt och hållet i ”gruset”, och eftersom ”gruset” pressats samman/sjunkit ihop, så har den brädan sjunkit längre ned. Och därför har golvet sviktat. (Men ingen av bjälkarna var påtagligt dålig i den änden. – Däremot var ju flera av bjälkarna väldigt dåliga vid ytterväggen, så jo, det här behövdes ändå göras.)
  • ”Gruset” är aven mycket märklig sammansättning. Innehåller en hel del bruk (?), sten och gips (??). Fyllnadsmassa efter gammalt hus? Ingen aning. Stabilt, i alla fall.

Nu är i alla fall alla golvbrädor loss, liksom alla lister. Bjälkar och spikbrädor ligger kvar, liksom ett antal av golvbrädorna, för att vi så länge som möjligt ska kunna ta oss fram i rummet. Resten av golvbrädorna har vi lyft ut genom fönstret.

Åttaåringen har varit hos en kompis och lekt större delen av eftermiddagen. Fyraåringen (snart är han det på riktigt) har varit hemma. Och ganska stor del av tiden har han varit med och ”hjälpt” oss. Han tycker det är spännande. Han vill vara med och rycka loss spik och bräcka brädor. Och han hanterar alldeles galant att ta sig fram på enstaka brädor och bjälkar – och att akta sig. Som förälder uppskattar jag ju förstås när barnen gillar samma saker som jag själv. Dels underlättar det förstås – jag kan göra det jag vill och behöver, utan att behöva ha dåligt samvete utan tvärtom känna att jag är en bra förälder som kan göra kul saker med barnet. Dels är det förstås alltid kul att dela ett intresse, rätt upp och ner – att se att hans ögon lyser av samma saker som mina :-)

Sedan kom åttaåringen hem (lagom tills att vi hade hunnit få loss alla brädorna), och båda barnen travade runt på bjälkar och brädor och samlade glasskärvor ur gruset och studerade musskelett :-)

Inspiration och motivation kan komma från så olika håll (flygbilder)

Vi har en gammal bild på vårt hus – bilden följde med husköpet. Det är en sådan där klassisk flygbild (ni vet, företag som flugit omkring på låg höjd och tagit bilder på gårdar och hus och sedan sålt till de boende). Buxbomshäckarna är små på bilden, och i ett av garagen syns en bil, typ en PV (dagens större bilar funkar inte i de här garagen). Bilden är en viktig dokumentation för oss. Men den har suttit i matrummet på väggen länge. Den är ordentligt blekt, och det börjar bli svårt att se detaljerna.

Det finns dock företag som specialiserat sig på att köpa upp gamla flygfotonegativ från dessa flygbildsföretag. De lägger upp en del av bilderna på nätet, allteftersom de hinner, så man leta utifrån kartor. Och hittar man ingen bild på sitt eget hus så kan man ändå höra av sig och beskriva vad man letar efter – för de allra flesta bilderna är förstås ännu inte upplagda.

Vi har letat vid något tillfälle tidigare, men inte hittat vårt hus bland de utlagda bilderna, och vi har inte kommit oss för, eller hunnit, eller orkat, sätta oss ner och skriva ihop och rita skiss över huset och allt sånt. Det har liksom inte blivit av…

Så häromkvällen satt jag och letade bland sådana där bilder på nätet igen. Och så hittar jag vårt hus!

Först vågar jag nästan inte riktigt tro det. Fastän det är rätt område, rätt flygrutt, och så vidare. Men ganska säker är jag.

Det är taget från en annan sida än den bild vi har. Bilden är från 1956. Det är långt innan almsjukan (förmodligen) tog många av träden på tomten. Långt innan buxbomshäckarna vuxit mig över huvudet (haha!). På taket ligger plåt istället för den eternit som finns på vår bild och än idag. Och man ser kanske egentligen inte jättemycket av huset, just för att det är så mycket träd. Och för att bilden är lågupplöst, och lite blurad, och med gigantiska vattenstämplar rätt över allt.

Trots att jag känner mig lite osäker skickar jag en förfrågan (det är gratis) samt förklarar att vi även är på jakt efter originalet till den bild vi har.

När min man får se bilden bekräftar han: det är vårt hus.

Och det ger en speciell sorts inspiration att se huset, och tomten, så som det såg ut för 50 år sedan. Med välklippta häckar och välskötta grusgångar. En speciell sorts inspiration och en speciell sorts ansvarskänsla. Vi har ett ansvar, och jag har en vilja och önskan, att vårda det som andra människor före oss skapat och vårdat. Inte nödvändigtvis behålla det likadant, men åtminstone uppehålla… nåt…

Idag när vi höll på att bräcka golv, så ringde telefonen. Det var från Svenska Aerobilder. De hade inte hittat just den bilden vi har. Men utöver bilden från 1956 så hade de hittat ytterligare tre(!) bilder på vårt hus. Från 1971, 1975 och 1985. Uppringaren beskrev dem detaljerat för mig i telefon (och skickade dem sedan i lågupplöst vattenmärkt version).

Kruxet nu är att det kostar en oherrans massa pengar att köpa bilderna, om man vill det. Eller ja, om man nu bestämmer sig för att köpa dem. (Klart man vill ha dem, liksom!) I billigaste variant kostar de dryga 5000 kronor per bild…

Andra människor lägger gladeligen pengar på långa flygresor utomlands :-)

Pulvriserade bjälkar, mumier och svensk damtidning

I morse gav vi oss då äntligen i kast med golvet ”på riktigt”, genom att börja bräcka bort riktigt trä.

Först socklarna/de breda, rejäla vitmålade listerna. Så långt var det väl ungefär som vi väntade oss. De var förstås fastspikade i den putsade väggen. Bitvis med ganska normala spikar (typ tvåtums). Bitvis med femtumsspik(!). Och på några ställen var de fastspikade i de träklossar som här och var finns inmurade i väggens nederkant för just det ändamålet. Putsen bakom socklarna i huvudsak mjuk och lättrasande, vilket innebar att en hel del rasade när man drog loss de gigantiska spikarna ur den. Som sagt var, ungefär vad vi förväntat oss.

Efter simskola och lunch gav vi oss i kast med de första brädorna. Den obligatoriska halva brädan (kluven på längden, alltså, för att det inte får plats en hel bräda till i bredd – de som lagt eller brutit upp brädgolv vet vad jag menar) låg mot yttterväggen, så det var alltså i den änden vi började.

Bända med stämjärn och kofötter. Skruva i skruv för att ha att dra i (trick som underlättar i första brädan). Det välbekanta knakandet av bräda som släpper efter och gnällandet av spik som släpper trät. Och så slutligen loss med första brädan.

(Så får vi också loss tidningssidor som legat instoppade där i kanten, under listen, mellan sista golvbrädan och väggen. Vi kan läsa delar av Svensk Damtidning från vad som verkar vara typ julnumret 1954 – men silverfiskarna har ätit rätt mycket av tidningen.)

Efter första brädan syns knappt bjälkändarna. De är fyra, i detta ändå hyfsat stora rum. (Efter första brädan är det bara tre av dem som syns.) Två av dem är väldigt smala och inte så jämna. Den sista, längst till höger, är tydligt fyrkantig i formen, fast med ett märkligt extra hack.

Brädorna är också fastspikade med femtumsspik. I bjälkändar som är torra men pulvriseras vid minsta stöt. Och brädorna är kärnfriska. Bända loss friskt trä från underliggande bjälkar som pulvriseras – en utmaning som heter duga.

En bräda till. Det går nu att se röret som leder till ventilen i grunden – och känna vinddraget och se ljuset. Det är som väntat grus, bruk och sten fyllt nästan ända upp till under golvbrädorna, men just vid röret är det fritt. Jag sticker ner kameran (vi dokumenterar flitigt – smidigt med digitalkamera) och tar en bild i röret (det är ett smidigt trick det där: att kunna sticka in kameran och ta bilder av utrymmen som annars är omöjliga att se från insidan). Sedan kommer jag på att vända kameran åt andra sidan och fotografera under golvet. Jag skrattar mig halvt fördärvad när jag ser bilden: där finns förstås långa bleka rankor av åkervinda.

Nästa bräda, visar det sig, sitter inte fast med en enda spik.

Ungefär nu ser vi mer av bjälkskicket. Mellan varje ”riktig” bjälke finns en nerstoppad bräda av något slag att spika i. De flesta är typ golvbrädor, men ett par stycken är avdankade brädor av annat slag och av varierande kvalitet. Ett par av de riktiga bjälkarna är i bättre skick nu när vi kommit bort från väggens fukt och kyla. Bjälken längst till höger visar sig dock vara… inte alls en bjälke, utan en avsågad del av en gammal dörrkarm, fortfarande med delar av ett gångjärn kvar. Ursprungligen har karmen varit grön, men har delvis målats svart (asfalt/tjära) när den lagts ner här. På en tegelsten. Som förstärkning åt bjälken bredvid, som är helt murknad längst in mot väggen… Något liknande gäller för ytterligare en bjälke: den är murknad och har tappat sin funktion längst in mot väggen och har därför kompletterats med en stump till vid sidan om. Vi muttrar över dessa människor som gjort detta. Uppenbarligen har man gjort något åt gamla murkna bjälkar – varför har man inte passat på att byta bjälkarna helt och hållet istället för den här halvmesyren? Men efter en stund inser vi att de förmodligen bara plockat upp en liten bit och stuckit ner nya delar i kanten – inte tagit upp hela golvet.

Ungefär nu upptäcker vi också att det finns en bjälke UNDER de andra bjälkarna, på andra leden (alltså 90 grader förskjutet – hur heter det?), långt ner i gruset. Eller ja, vi får anta att den går under alla, men det kan vi inte se ännu. Senare kommer även en annan tvärbjälke som syns i ett av de andra facken, men som inte sitter under utan bara monterad i nedre delen av bjälkarna.

Vi fortsätter att bräcka, bräda för bräda. Det här är roligt, spännande. Troxandet för att försöka få en bräda att börja lossna. Känslan när man hör de välbekanta ljuden av att brädan lossnar. Väsnet av hammare och gummiklubbor mot kofot. Nyfikenheten. Husarkeologi!

Vi hittar två musbon. Det ena huvudsakligen av tidningspapper, det andra med mer träbitar än tidningspapper. I musbona , och ven på andra ställen, finns musskallar och musskelett. I det träiga musboet finns två mumifierade möss.

Vi hittar massor med glasbitar. Fönsterglas, antagligen.

Vi hittar fler långa långa blekt blekt gulgröna skott av vinda, långt in under golvet.

Vi har hunnit ungefär halva golvet när vi måste bryta för kvällsmat och annat.

(Jag inser att ovanstående är nästan som en förlossningsberättelse ;-) Om det visar sig att min man har andra detaljer att fylla i eller jag minns något fel, så får jag komplettera :-))