Och gränsdragningen är ibland svår. Det gör ju ont att rycka upp självsådda plantor av de saker jag avsiktligt odlade på en plats ifjol.
Därför har potatislandet ganska länge haft ett visst inslag av både rädisor och rucola. Och i minstingens trädgårdsland växer egentligen alldeles för stora mängder av honungsfacelian som vi odlade på den delen förra året. Men både han och humlorna älskr de blålila blommorna, så de allra flesta har fått vara kvar.
Och i rabatterna så är det ju tvärtom så att det gäller att lyckas spara de självsådda blommorna, så att de sprider sig. Utom kungsmyntan (oreganon), som jag egentligen verkligen borde rycka upp, eftersom den tränger undan en massa andra blommor. Men den är ju å andra sidan bättre än ogräs. Eller, kanske snarast, den är i alla fall ett av de trevligare ogräsen.