Med Luther på min axel

Vi är alltså barnfria den här veckan. Vanlig jobbevecka, men utan barn på kvällarna. Vi skulle hinna fixa undan lite med matrummet, och en del annat vi inte hunnit, och dessutom hinna umgås med varandra.

Tja, lite hann vi.

Men i onsdags eftermiddag kom förkylningen krypande. Ångvarm. Följdes natten till igår av huvudvärk, och snor. Och orkeslöshet. Lite ont i öronen. Ja, och så vidare. Kraftlsö, sjuk och hängig – och tillvaron dräglig endast tack vare alvedon.

Nej, jag orkar inte jobba. Jag är hemma och sjuk. Orkar inget här hemma heller. Är jag uppe och gör saker så blir jag tvärslut på en kort stund. Går jag utanför dörren så börjar ögonen rinna av värme och sol nästan omedelbums. Plågsamt.

Men ja, sitta vid datorn klarar jag. Det funkar drägligt. Skriva funkar – det kan jag göra nästan i sömnen utan större ansträngning ;-) – och funkar betydligt bättre än att prata när jag är förkyld. Och på nåt sätt ska jag ju fördriva tiden och genomleva förkylningen. Titta på Tv, läsa en bok, eller sunka vid datorn.

Men, vid datorn är det ju trevligt! Jag skriver saker, och läser intressanta grejer. Fan, så får jag ju inte göra! Om jag är frisk nog att ha lite trevligt så borde jag jobba!! (Även om jag ju inte skulle klara av det att göra någon nytta.) Om jag är sjuk så får jag bara ha TRÅKIGT!

Det bor en liten Luther på min axel, och han är fan så svår att bortse från. Han bryr sig inte om mitt sunda förnuft, han bara jävlas och håller på vettiga ogrundade principer.

(Det intressanta i sammanhanget är att min man, som är kristen, inte har nån liten Luther ens i närheten av sig – bortsett från mig, då – medan jag som är ateist har honom så väl förankrad på min axel. Å andra sidan tror jag att det ibland är den där lilla Luthern som gör att jag har lättare att få saker gjorda?)