För några år sedan var det en mamma på ett föräldraforum som beklagade sig över att det var så många barnkalas, och att hon helt enkelt var tvungen att låta barnen stanna hemma från en del av kalasen. Anledning: det blev för dyrt att köpa presenter till alla kalasen.
Jag tyckte det var lite märkligt resonerat. Man måste ju inte nödvändigtvis ha med sig presenter på kalas, det är faktiskt inget formellt krav. Man ordnar inte kalas för presenterna utan för att man vill träffa vänner/kompisar och ha roligt. För att bjuda, inte för att kräva. Klart alla ska vara välkomna, oavsett om de har råd med presenter eller inte.
Av de kommentarer som följde insåg jag att min åsikt inte delades av alla. Jag tyckte frågan var principiellt intressant, och startade två frågetrådar. Den ena frågan var ungefär ”Får ditt barn komma på kalas hos mina barn även om de inte har någon present med sig?” och den andra ”Är mina barn välkomna på kalas hos dina även om de inte har present med sig?”. Jag förtydligade mycket nogsamt att det handlade om en hypotetisk situation – att jag inte hade tänkt skicka iväg mina barn på kalas utan present utan bara ville veta hur de såg på det principielt. Jag påpekade också att det ju finns många anledningar till att man kan hamna i den situationen. Dels att man har ont om pengar, dels att det hänt något som gjort att man faktiskt inte haft möjlighet att hinna fixa present, till exempel att någon i familjen blivit sjuk och man varit tvungen att sitta på akuten i många timmar och därför inte hunnit lösa det här med present. (Jodå, sånt händer.)
Och visst, en hel del människor höll ju med mig. Men ofattbart många mäniskor gjorde det inte, och jag fick mycket skit. Väldigt många människor kan uppenbarligen inte heller ta till sig det här med hypotetiskt tänkande, för jag blev kallad snål och folk tyckte vansinnigt synd om mina barn som hade en mamma som kunde resonera på det viset. Väldigt många människor tyckte att det var bättre att köpa billigare mat och liknande saker för att ha råd att gå och köpa någon billig skitpryl att skicka med barnen. För det hör till god ton.
Det hör alltså till god ton att köpa billig skit som det mottagande barnet inte behöver, som ökar det barnets svårigheter att hålla ordning i sitt rum, minskar dess chanser att faktiskt känna glädje över när det får något, och som orsakar en mängd miljöproblem någon annanstans (och eventuellt hälsoproblem hos barnet)? Och för att ha råd med denna god ton så ska man köpa billigt producerad mat, med allt vad det innebär av problem (för miljö och på andra sätt)?
Då tycker jag att vi alla har ett väldigt viktigt jobb i att ändra vad som är god ton! För det enda sättet att ändra ”god ton” är att ifrågasätta och våga göra annorlunda.
Läs också Tankar inför kommande jul och julklappar när huset redan svämmar över av skitprylar och världens resurser inte räcker till det som verkligen behövs och Min älskade fyraåring på kalas.
Pingback: Sanne skriver » Traditioner, seder och moral