Idag är fyraåringen på kalas.
Jag tyckte att ska man på kalas så ska man ha rena kläder – det vill säga inte jeans med tre dagars djupt inarbetat sandlådedamm. Så vi gick för att plocka fram nåt rent ur lådan.
”Rött!” deklarerade fyraåringen.
Så jag tog fram en röd tröja.
”Nej, den röda klänningen!” förtydligade han.
Den röda klänningen är nog hans absoluta favorit när han vill känna sig fin. Härligt klarröd, enkel a-formad (heter det så? lite utställd, liksom), med en dragkedja i halslinningen, två utanpåfickor fram, och slutar en bit ner på vaderna (strikt talat är den säkert för stor i storleken till honom, enligt tillverkarens sätt att se det). Och gjord i ett mjukt härligt tyg av typ collegetröjskaraktär. Det är inte första gången han har den på kalas :-)
Vi hade tur: den var ren, och åkte på tillsammans med ett par jeans med lappar på knäna.
Jaha, och så ska man fixa present. Jag brukar försöka fylla på ett lager med hyfsat vettiga saker att ha och ta av för att slippa akutinköp av värsta sortens skräp. Men gömman var nästan tom; det enda som fanns var en (barn)bok om fåglar från bokrean. Fyraåringen var inte precis eld och lågor över att ha med denna till kompisen. Så han föreslog att vi skulle gå till hans rum och leta efter saker han inte använde längre.
Bra idé i grunden. Ganska svår i praktiken. Ge bort skit som man inte själv vill ha? Eller ge bort kära ägodelar som man för stunden tröttnat på men kommer att sakna sedan?
Först föreslog han trummaskinen. Men det gick jag inte med på, för jag tror att även om han inte använder den just nu, så har han haft fantastiskt kul med den, och kommer att ha igen. Det är ju just det som är tanken med den: den är kul även på längre sikt.
Seda föreslog han att vi skulle ge bort hans krukväxt (någon sorts suckulent). Det tyckte jag var en ganska vettig idé: den är ett skott han fått från mormor, och det bore gå att skaffa nya om han ångrade sig. Men för säkerhets skull ringde jag mamma och kollade. Jodå, det skulle gå att ordna.
När jag la på telefonen hade han redan ändrat sig. Nu hade han letat fram en Alfonsbok, som vi köpt på bibliotekstutgallring. Vi har läst den mycket, men det är helt riktigt att ha tröttnat på den – han är förbi den ålder då man kunde läsa samma bok 568 gånger. Det kändes som en riktigt klok tanke att lämna den vidare till någon annan.
Och nu tyckte han dessutom att vi skulle ge både den och fågelbolken. Okej, sagt och gjort, jag slog in två paket.
Och så skulle det skrivas kort. Han ville skriva själv. Det går till som så att jag först skriver ner det som ska skrivas på ett papper, och sedan ”kopierar” han. Han vet vad de flesta bokstäverna heter, och upprepar bokstavsnamnen allteftersom han skriver.
När han hade skrivit GRATTIS PÅ FÖDEL såg han ytterst bekymrad ut. Han hade insett att det skulle bli svårt att få plats med hela FÖDELSEDAGEN på raden. Men när jag förklarade att det gick att lösa genom att sätta ett bindestreck som liksom binder ihop det med nästa rad sken han upp som en lycklig liten sol – det var en stor och mycket glädjande upptäckt!
Sedan rusade vi et snabbt varv i trädgården och plockade en bukett av ringblommor, morotsblomma och lite annat att ta med till födelsedagsbarnet.
Pingback: Sanne skriver » Fan ta god ton!