Så sa en annan förälder till mig häromdagen. Det handlade om åttaåringen.
Och visst, utseendefixering är dåligt, och så vidare. Men jag blev väldigt glad.
Åttaåringen är långhårig. Eller ja, det är inte jättelångt, kanske i huvudsak axellångt? ”Frisyren” består enbart i att vi inte klippt honom på länge, för det vill han inte. Det händer enstaka gånger att håret itsätts för vatten och schampo, och då och då även en borste. Men det är allt.
Han trivs med det. Och jag håller med: det är coolt. Dels tycker jag det är snyggt. Men framför allt är det coolt att han har en egen stil. Han har valt hur han vill se ut. För att han vill det. Det är inte så alla de andra ungarna i skolan ser ut, men han är liksom sig själv och trivs med det. Det är coolt.