Det är så krångligt och svårt att göra rätt att det oftast ändå slutar med magplask

Det är svårt det här med presenter när barnen ska på barnkalas.

Visst, egentligen ska en gåva vara personlig och genomtänkt. Men det innebär ju isåfall att man måste åka iväg specifikt för att köpa present. Det innebär förmodligen att man får lägga en halvdag tidsmässigt för resa, runtflängande, tittande, diskuterande. Det är inte rimligt, speciellt inte med tanke på hur många barnkalas det är. Och det är inte heller rimligt ur miljöhänseende med tanke på transporternas påverkan.

Dessutom är ju alla dessa presenter ett problem i sig, både vad gäller miljöpåverkan och att de spär på det allmänna prylproblemet de flesta föräldrar förmodligen känner till.

Det rationella är förstås att försöka skaffa presenter samlat och rationellt i förväg. Köpa en samling vettiga presenter att ha hemma och ta fram av vid behov (det vill säga när det är kalas).

Jag brukar försöka fylla på lite till exempel när det är slutbokrea. Men mitt reservlager är i princip slut och måste fyllas på. Så nu tog jag en runda på stan.

Det är inte lätt. För det är många kriterier som ska uppfyllas.

För det första ska det ju helst inte ha någon miljöpåverkan alls. Men det är ju i sig nästan omöjligt. Då får man i princip köpa begagnade saker. Och tyvärr, det ligger inga secondhandaffärer där jag normalt rör mig (det vill säga utan att jag ska behöva ta mig långt iväg och lägga flera timmar). Så då blir det till att försöka bedöma och väga det ena mot det andra för att hitta saker som har så liten miljöpåverkan som möjligt (och är hälsomässigt okej). Det är jävligt svårt! Visst, man kan ganska snabbt utesluta ”billigt plastskräp”. Men hur är det sedan då? Är trä bra? Ja, det beror ju på – och de aspekterna framgår ju inte. Hur är sakerna tillverkade? Det framgår ju inte heller. Och så vidare.

Dessutom ska man ta hänsyn till att

• det ska vara genusvettigt, både i vad det signalerar och i att det ska funka för alla barn
• det ska vara kvalitet/saker som håller
• det ska vara pedagogiskt/i all fall ha vettiga värderingar
• det ska vara användbart eller i alla fall bli använt
• det ska inte generera massor med prydnadssaker och liknande som de stackars föräldrarna ska behöva lösa utrymmesproblemen för
• det ska vara något som de allra flesta barn kan uppskatta (för om man nu ska ha ett lager så ska det ju funka för de flesta barn som kommer att ha kalas framöver)
• det ska inte vara för konstigt utan liksom vara något som är socialt accepterat så att inte mitt barn blir socialt stigmatiserat (där rök trädplantering ;-)) Till denna punkt hör också att det måste vara en fysisk sak till födelsedagsbarnet (säg hejdå till alla välgörenhetsgrejer som vaccin, getter och skolböcker i Afrika) som dessutom inte får vara för liten rent fysiskt sett.
• det får inte vara för dyrt (enligt mig som dels ska betala, dels inte tycker att kraven/förväntningarna bland dagens bortskämda barn ska trissas upp ännu mer) men inte heller för billigt (enligt den sociala normen och för att den som tillverkat ska ha fått vettig lön etc)

Allt detta ska vägas samman. Helst ska alltsammans uppfyllas. Och det går ju inte.

Nånstans där ger jag ofta upp. Skiter i det. Det blir platt fall. För när man sedan står där och ungen ska iväg på kalas så måste nånting skaffas, och då blir det ofta en ännu sämre lösning: det blir helt enkelt det man hinner få fatt i i omgivningen. Och då står tyvärr valet ofta mellan lego (som i grunden är bra men alla ungarna har vid det här laget långt mycket mer lego än de behöver (det har gått en otrolig inflation i det) och jag tycker att Lego inte alltid sköter sig så bra som företag, och något billigt skräp. Det vill säga något som blir dåligt på någt vis vilket som.

Så idag bet jag ihop och köpte hem några saker till förrådet, trots allt.

• En tamburin. (Jag vet inget om träråvaran och jag vet inegt om den musikaliska kvaliteten.)
• Ett munspel. (Samma där.)
• Ett bygg-det-själv-träskelett i träfaner. (vet inget om träråvaran; skelettet kommer dessutom att stå i en hylla i tio år och samla damm och vara i vägen – eller så blir det liggande obyggt.)
• Två ”lyssna på boken och spela spelet av seriösa barnböcker”. (Plastplastplast. Och mer datortid.)
• En Krakelspektakelskiva. (Plast. All denna onödiga plast.)
• En Min första Mozart-skiva. (Plast. Och undras vad de föräldrarna kommer att få för fördomar om oss?)

Jag har ruskigt dåligt samvete av att ha köpt dessa egentligen onödiga prylar – det finns inget behov, ingen mottagare, och jag kan inte svara för miljöeffekterna av det jag köpt.

Grejen är ju att på sätt och vis borde man inte köpa något alls ;-) Eller i alla fall bara saker som verkligen uppfyller alla kriterierna.

Egentligen skulle jag önska att man gick ihop fler föräldrar och köpte en lite större vettig sak. Men det blir så ruskigt komplicerat. Och frågan är ju om de andra föräldrarna ens har samma värderingar?

För övrigt hoppar säkert någon in här och tycker att jag gör fel som gör politik av barnens presenter. För det får man förstås inte göra.

Men jo, det får man visst! säger jag då. För allting ÄR politik. Att inte göra dessa hänsynstaganden är precis lika politiskt som att låta bli. Faktiskt.