Vår lilla Icaaffär säljer numera bara förpackad paprika. Dels trepack ”trafikljus” (och det köper jag inte, eftersom barnen inte gillar grön paprika, så då blir det vi vuxna som får äta den gröna jämt). Dels styckförpackad paprika.
Ja. Den vanliga lösviktspaprikan är styckförpackad: varje paprika i en enskild, generöst tilltagen prasselpåse.
Vansinne, förstås. Idiotiskt och meningslöst.
Idag tröttnade jag och bestämde mig för att göra som man gjorde på nittiotalet: lämna kvar den onödiga förpackningen i affären. Så när jag hade betalat ställde jag mig och slet loss plastförpackningarna på mina tre paprikor och lämnade till kassörskan.
”Men de håller mycket bättre kvalitet när de varit förpackade så”, sa kassörskan.
”Skit samma”, sa jag. ”Vi måste minska plastslöseriet. Och det gör inget om paprikorna skrumpnar lite när man ändå ska laga mat av dem.”
För övrigt: när jag kom hem och skulle laga maten så konstaterade jag att en av paprikorna redan var dålig på en stor del av ena sidan. Dålig på det där viset som de bara bli om de ligger i plastförpackning.
De som ligger löst blir möjligen lite skrumpna.
Pingback: Sanne skriver » Att använda mitt handlingsutrymme…