Vi har alltså en nioåring nu. Det är på samma gång helt bisarrt och jättenaturligt.
Det är bisarrt att tänka att jag klämde ut den där ungen för nio år sedan. Det är bisarrt, i alla fall på nåt vis, att jag är förälder, och att det gått så lång tid sedan jag blev det, och att jag är förälder till en NIOÅRING.
Och samtidigt är det fullständigt naturligt och hemtamt med en nioåring. Jag har ju liksom betraktat honom som nio i ett halvår eller nåt sånt. Ja, i princip sedan jag vande mig vid tanken på att det var nio han skulle fylla nästa gång. Det känns egentligen oftare mer bisarrt att han inte är mer än nio år.
Som förälder är det samtidigt alltid konstigt när ens barn fyller år. Det fattade jag aldrig när jag var barn, att det där med min födelsedag liksom alltid måste innebära något helt annat för mina föräldrar. För jag antar att jag inte är den enda förälder som inför varje gång ett av mina barn fyller år liksom snabbrepeterar de där dygnen som föregick barnets födelse, i samma veva som jag slår in paket. Vilket i det här fallet inebär att jag tänker på att vi storhandlade den där lördagsmorgonen. Att dagen, som var BF, gick utan att något hände. Att jag tänkte att vi skulle få vänta i evigheter. Att jag gick och la mig och något knäppte till. Att jag reste mig och vattnet forsade. All den där förvirringen – vad gör vi nu? Och så ett smärtsamt dygn efter det… Det är sånt jag tänker på. Och ibland undrar jag om det blir mer för varje år.